Många kulturhistoriskt värdefulla gröna miljöer riskerar idag att exploateras i samband med förtätning och ökad bebyggelse. Avsaknaden av långsiktiga planer, noggranna studier och inventeringar av dessa miljöer bidrar till bevarandeproblematiken och osäkerheten kring deras värden. Det räcker inte att försöka fastställa dessa värden inför samrådshandlingar, då är det som regel alldeles för sent.
Lars Israel Wahlman var en av de stora förnyarna av den svenska trädgårdskonsten i början av 1900-talet, manifesterat i villaträdgårdar och parker, begravningsplatser och en rad parker. Denna verksamhet, som länge stått i skuggan av välkända byggnadsverk som Tjolöholms slott i Halland och Engelbrektskyrkan i Stockholm, liksom villorna Trefnan och Trotzgården i Hedemora, presenteras nu för första gången. Med sina mångskiftande och konsekvent genomförda arbeten framstår Wahlman som en av de viktigaste förmedlarna av en trädgårdsstil i Arts and Crafts-rörelsens anda till Sverige. Ingen annan svensk arkitekt ritade så många trädgårdar under denna period. Wahlman ville att det yttre av hans byggnader och deras interiörer tillsammans med omgivningarna skulle fungera som väl sammanlänkade helheter. Att även skapa trädgårdar var en självklar del i denna helhetstanke.
The article deals with the architect Lars Israel Wahlman's design of the surroundings of the Engelbrek church in Stockholm c. 1910–1915 and his thoughts about landscape architecture.
Ester Claesson inledde sin långa utbildningstid till trädgårdsarkitekt som sextonårig trädgårdselev vid Tomarps gård i Skåne år 1900 och fortsatte samma år sina studier vid den välrenommerade Vilvorde Havebrugshøjskole norr om Köpenhamn. Vid skolan undervisades kvinnor och män tillsammans i både praktiska och teoretiska moment. Då hon erhöll sin examen 1903 gjorde hon det som nummer två i sin årskull. Hon fortsatte därefter sina studier vid en teknisk skola i Wien. Mellan 1905 och 1907 verkade hon hos den österrikiske arkitekten Joseph Maria Olbrich vid konstnärskolonin Mathildenhöhe i Darmstadt, Tyskland, först som hans elev och därefter som en av hans närmaste – och enda kvinnliga – medarbetare, framför allt med trädgårdsarkitektur. Hon hade även andra uppdrag. Exempelvis ansvarade hon för flera trädgårdar i Mathildenhöhe med tillhörande rosenträdgård, lusthus, möbler och andra detaljer, markplaneringen till utställningsbyggnaden Frauen-Rosenhof för trädgårdsutställningen vid Flora i Köln 1906 samt förslag till trädgårdsstaden Am hohlen Weg i Darmstadt 1906. Joseph Maria Olbrich var själv en av de stora förnyarna av trädgårdskonsten vid denna tid, bland annat uttryckt i monokroma trädgårdsrum, vilket var helt nytt då, och hans betydelse för Ester Claessons utveckling kan knappast överskattas. Samtidigt besatt hon andra kunskaper; hur de berikade varandra i det gemensamma arbetet åskådliggörs av en del teckningar i Olbrichs teckningssamling som bevisligen är av hennes hand. Studierna i Wien och Darmstadt finansierades delvis med stipendier från Fredrika-Bremer-Förbundet, vilket låg i linje med förbundets målsättning att föra fram trädgårdsområdet som ett lämpligt kvinnligt verksamhetsfält.
This chapter discusses children's cemeteries of the early twentieth century as phenomena and as material culture, as heritage. Cemeteries were also discussed as material and cultural heritage to be preserved and to serve as models for new cemeteries and for individual graves. This dynamic and transformative period in Swedish cemetery design is well known to scholars. However, there has been inadequate recognition that the discourse and practice around cemeteries also included new approaches toward the burial of children. The Woodland Cemetery is important for this area of interest because it contains one of the few remaining old children's sections. The sketches and drawings for the children's section indicate willows, birches and rowans, wild flowers or summer flowers, as well as box hedges, which would bring a more formal air to the place. The children's cemetery has long since been transformed into history and heritage, a heritage that can be discussed, understood and interpreted in many different ways.
The aim of this essay is to discuss the position of garden history and landscape architecture in relation to the fields of art history and architectural history in a Swedish historiographical context. I will do this by examining some books and journals from the nineteenth and twentieth centuries including garden history and compare them with a selection of overviews in art history. From what perspectives has the history of gardens and designed landscapes been discussed, written and disseminated? Under what circumstances has garden history been incorporated into art history? Who were the authors and who were the implied readers? And how can the topic be further developed?
I boken om Haga får vi stifta bekantskap med den fascinerande tiden och miljön en skådeplats för många viktiga händelser i Gustav III:s politiska historia. Här mötte det enkla och anspråkslösa det storslagna och monumentala i de olika projekten där enbart ett fåtal kom till utförande, som Gustav III:s paviljong, Koppartälten och ett antal mindre paviljonger. Med kungens död 1792 fick de grandiosa planerna på ett stort kungligt slott i parken ett abrupt slut och först 1802 uppfördes en mindre byggnad, Haga slott, som ett komplement till paviljongen.
Helfrid Löfquist var en av Sveriges första kvinnliga trädgårdsarkitekter.
Helfrid Löfquist föddes i Norberg men flyttade senare till Ludvika där hennes far Henrik Löfquist var kyrkoherde. Hennes mor hette Anna Carolina, född Lindblom. Helfrid Löfquist inledde sina studier för att bli trädgårdsarkitekt 1922 då hon antogs till Fredrika-Bremer- Förbundets trädgårdsskola vid Apelryd utanför Båstad och dess då helt nya tvååriga kurs ”för allsidig utbildning av trädgårdslärarinnor”. Hon utexaminerades därifrån 1925 och vidareutbildade sig därefter genom studieresor finansierade med stipendier från Fredrika- Bremer-Förbundet: till Italien 1927 ”för studier av gammal trädgårdskonst” och till Danmark 1936 ”för studiet av trädgårdskonst”. Under denna resa mötte Helfrid Löfquist ledande danska kollegor som George Boye, P. Wad, Anka Rasmussen och C.Th. Sørensen.
The article investigates how the collections at the Swedish centre for architecture and design can be used for studying female landscape architects in Sweden c. 1900-1950 and their commissions, design and positions, especially in relation to the male architects they cooperated with.
Inger Wedborn var från 1940-talet till sin bortgång 1969 en av landets ledande trädgårdsarkitekter.
Inger Wedborn föddes i Stockholm 1911 som dotter till läroverksadjunkten Victor Jacobsson och hans hustru Clara Carlesson. Hon inledde sin utbildning till trädgårdsarkitekt 1929 vid Önnestads kvinnliga trädgårdsskola. I likhet med flera andra kvinnor inom yrket, som Ruth Brandberg och Sylvia Gibson, utbildade hon sig vid Horticultural College for Women i Swanley i Kent. Hon återvände till Sverige 1933 och arbetade från 1934 med trädgårdsarkitekten Sven A. Hermelin. Redan året därpå fortsatte hon sina studier utomlands, vid Institut für Gartengestaltung der Landwirtschaftlichen Hochschule i Berlin-Dahlem 1935– 1936 under ledning av professor Heinrich Friedrich Wiepking-Jürgensmann. För att komma in på denna akademiska utbildning krävdes sexklassigt högre läroverk och minst fyra års praktik, krav som Inger Wedborn uppfyllde genom åttaklassig normalskola för flickor, utbildningen i England samt genom sin tidigare anställning hos Sven A. Hermelin. De två första terminerna av utbildningen ägnades åt de fackvetenskapliga grunderna. Därefter följde en specialisering inom trädgårdskonst och en avslutning med en statsexamen.
Kapitlet analyserar Kungsträdgården i Stockholm som en föränderlig plats under olika historiska perioder; som kunglig umgängesplats, arena för privata möten, politiska manifestationer och ungdomskravaller, som en potentiell kommersialiserad plats och som kärna i debatter om stadens offentliga miljöer, ja ibland även själva föremålet för manifestationerna. I kapitlet diskuteras vidare hur Kungsträdgården beroende på valda teoretiska ingångar kan tolkas och förstås, som offentlig plats, som park och arkitektur och som kulturarv samt vilka betydelse- och identitetsförskjutningar såväl rummet som sådant som användningen av det har genomgått.
De svenska kyrkogårdarnas estetiska uttryck och användande var i början av 1900-talet ett mycket uppmärksammat ämne i Sverige. I denna artikel diskuteras några av de frågeställningar, tendenser och förslag till förändringar som ledde till en förnyelse av kyrkogårdskonsten. Artikeln behandlar bland annat hur arkitekter och debattörer ansåg att kyrkogårdar kunde göras estetiskt tilltalande och samtidigt anpassas till ceremonielet kring begravningarna samt berör hur de förhöll sig till historien. De kyrkogårdar som formats av 1800-talets smakideal avfärdades som fula och oorganiserade, platser som undantagslöst kunde utformas på ett vackrare och bättre sätt. De växande städerna ledde även till fler förrättningar och att allt större markområden behövde avsättas för begravningsplatser. En aspekt som diskuteras är förändrade tankar kring begravningar och nya ritualer vilka ledde till att det fanns ett behov för processionsvägar, ceremoniplatser och honnörsgårdar. Arkitekttävlingar avseende begravningsplatser var viktiga incitament för att få till stånd förändringar. Utöver tävlingen om Skogskyrkogården och dess stora betydelse för tillkomsten av andra skogskyrkogårdar behandlas de tävlingar som hölls i Sverige under 1910- och 1920-talen. Flertalet kyrkogårdar gestaltades dock av för ändamålet särskilt utvalda arkitekter, och några av dessa idag tämligen okända miljöer presenteras. Bland förnyarna av kyrkogårdskonsten fanns flera ledande arkitekter, som de för Skogskyrkogården i Stockholm mycket uppmärksammade Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz, men också Lars Israel Wahlman, Harald Wadsjö och Erik Bülow-Hübe samt trädgårdsarkitekten Ester Claesson. Ytterligare en aspekt som tas upp är relationen mellan kyrkogårdskonsten och de samtida offentliga parkerna.
In this paper I discuss modernist residential areas in Sweden in relation to gender, recognition and the preservation of cultural heritage. Many residential areas in Sweden were designed by women landscape architects, and one of the most successful was Ulla Bodorff. With her office as an example I will show the complexity and the importance of going deeper into the subject.