Förhöjda halter av tungmetaller och klorid är vanligt förekommande i dagvatten. Detta är orsakat av föroreningar från trafik, byggnadsmaterial och industriell verksamhet samt från användandet av vägsalt under vintrar. Flytande våtmarker som består av bevuxna flottar som kan placeras i dagvattendammar skulle potentiellt kunna minska koncentrationen av tungmetaller och klorid. Hittills har dock denna typ av våtmarker mestadels använts för att minska halterna av kväve och fosfor i vatten i länder med varmt klimat.
Växterna i den flytande våtmarken är nödvändiga för att reningen ska bli effektiv. De tar upp en del av föroreningarna genom rötterna och ackumulerar i växten. Föroreningarna fäster också på ytan på rötter och döda växtdelar samt fäller ut och sedimenterar genom kemiska förändringar i vattnet runt rötterna. Växternas rötter som hänger ned i vattnet minskar vattenhastigheten, vilket ger ökad sedimentation av föroreningar som är bundna till partiklar. Därefter kan växtdelarna och sedimentet transporteras från platsen och tas om hand på ett säkert sätt.
Syftet med denna studie var att: A) Undersöka vilka växtarter som kan användas i flytande våtmarker i kallt klimat för effektiv rening av tungmetaller och vatten, samt B) identifiera vilka egenskaper hos växterna som är kopplade till hög reningsförmåga hos växterna, för att på så sätt lättare kunna identifiera fler lämpliga arter.
Studien baseras på 34 arter av svenska våtmarksväxter. De odlades hydroponiskt, och exponerades i fem dagar för en lösning innehållande 1,2 µg Cd L–1, 68,5 µg Cu L–1 ¸ 78,4 µg Pb L–1, 559 µg Zn L–1 och 55,4 mg Cl L-1, en föroreningsmängd baserat på halterna i dagvatten från högtrafikerad väg.
Slokstarr (Carex pseudocyperus) och jättestarr (Carex riparia) visade sig snabbast minska koncentrationen av samtliga tungmetaller i lösningen. Ytterligare nio arter minskade snabbt koncentrationen av koppar, bly och zink, men inte kadmium. Växternas reningsförmåga visade sig korrelerat med mängden biomassa, framförallt mängden blad och tunna rötter, samt med växtens transpiration som i sin tur beror på mängden blad. Förmågan att rena klorid har analyserats hos 23 av arterna och rörflen (Phalaris arundinacea) och jättegröe (Glyceria maxima) visade sig vara de mest effektiva arterna. Preliminära analyser visar att korrelationen mellan saltupptag och biomassa är svagare än för tungmetaller.
Slutsatsen av denna studie är att växters förmåga att rena vatten från tungmetaller och klorid uppvisar stora skillnader, som kan förklaras genom skillnader i växternas egenskaper. Detta indikerar att rening av dagvatten från både tungmetaller och klorid i kallt klimat kan uppnås med flytande vårmarker med inhemska växter.