I och med coronapandemin togs ett statligt beslut om att ge extra stöd till kulturskapare.
Denna studie undersöker hur Moderna Museet och Statens konstråd arbetat med sina
respektive bidrag på 25 miljoner kronor till nyförvärv av konst. Genom teoretiska
ramverk och i jämförande kontexter problematiseras myndigheternas arbete med fokus
på en demokratisk representation. Detta fokus baseras på den huvudsakliga intentionen
att konstnärer skulle få betalt för sin konstnärliga verksamhet samtidigt som det skulle
ge allmänheten tillgång till mer konst. Studien centreras runt huruvida premisserna
korresponderar med arbetsmetoderna och utfallet. Ett utfall som kom att resultera i
omfattande tillskott i deras samlingar med en bred representation av mångfald. Med
upptäckter av nya konstnärskap och utmanande av idéer om deras samlingar. Studien
ger därtill en inblick i följderna av coronapandemin inom kulturverksamheter och hur
det utvecklade förutsättningar för strukturförändringar inom myndigheterna. Mina
analyser visar att bidraget och följderna av coronapandemin gav tillfälle till utvecklande
samtal om myndigheternas verksamheter och deras samlande. Myndigheterna visar på
visioner om att agera för att vara platser som utmanar samtal i samhället. Studien
problematiserar ändock en avsaknad av offentliga resonemang om maktpositionen
myndigheterna besitter och hur man resonerar kring konstnärlig verkshöjd. Något jag
argumenterar riskerar att bidra till en låsning av samtal om kulturellt arv. Därför föreslår
jag att myndigheterna fortsätter utveckla- och ifrågasätta strukturer inom
verksamheterna för att fortsatt bidra till förändrade perspektiv i vårt samhälle och bidra
till ett bredare fokus på demokratisk representation.