The article explores Article 14 on choice of law by the parties in Rome II and the possibilities for party autonomy. There is a limit to party autonomy where both parties are not ‘pursuing commercial activities’, which is meant to protect weaker parties. This protection is not identical to the protection from party autonomy afforded weaker parties by the Brussels I and Rome I Regulations, and the author questions whether the differences are the result of careful thought. What is more, the protection given in Article 14 could be removed through ‘the back door’ via the reference to a contract concluded between the parties in Article 4(3) and other provisions of the Rome II Regulation.

Högsta domstolen meddelade i NJA 2019 s. 504 ett beslut med innebörden att en kalifornisk dom som fastställer ett surrogatarrangemang ska erkännas i Sverige (Det kaliforniska surrogatarrangemanget). Mot bakgrund av senaste praxis från Europadomstolen var Högsta domstolen därtill i princip nödd och tvungen och inskränkte sitt beslut till det allra nödvändigaste. HD uppmanade också lagstiftaren att agera. Denna artikel analyserar konsekvenserna av beslutet och går också närmare in på några av de frågor lagstiftaren behöver ta ställning till. Slutligen redogörs för internationellt samarbete inom ramen för Haagkonferensen för internationell privaträtt.