This chapter discusses recent shifts and contradictions in the Swedish child protection and welfare system in the context of the fight against gang crime which is an increasing problem in Sweden today. The overall question in this chapter is quite simply – what is happening with children’s rights in Sweden in the 2020s? – and the overall aim is to discuss what the legal shift and changes in Sweden can tell us about challenges when it comes to realizing and respecting children’s rights in other contexts and jurisdictions more than 30 years after the entry into force CRC. The focus is on how law reforms in Sweden in the 2020’s may lead to that children’s right being overlooked and risk of discrimination against groups of children affected by and suspected to be involved in gang crime, but also how such discrimination by extension can be seen as non-legitimate differential treatment of (all) children because they are children, i.e., age discrimination. It is discussed how children, in the context of the fight against gang criminality are, on the one hand subjected to what can be labelled ‘adultification’ and ‘over-responsibilization’, making children responsible in the same way as adults, but on the other hand, children are perceived as ‘different’ and therefor in need of more control than adults– being ‘treated like a child’. The hope is that this chapter can broaden the understanding of discrimination against children, both that between different groups of children, and non-legitimate differential treatment of children as a group, i.e. discrimination on the basis of childhood. 

Background: Children's right to participation in child welfare decision-making is highlighted in law and research. However, there is a lack of comprehensive empirical research on how such participation is actually fulfilled.

Objective: This article aims to describe and analyse the extent, nature and determinants of children's participation in child welfare investigations in Sweden as well as to discuss barriers to participation.

Participants and setting: The dataset comprises a cohort of 2123 children investigated during 2022 across eight municipalities in Stockholm County, Sweden.

Methods: The study is based on cross-sectional data where the responsible child welfare workers served as informant in a survey focusing child and case factors concerning 2123 children subject to child welfare investigations. The data is analysed by using descriptive and binary logistic regression analyses.

Results: In approximately 75 % of the child welfare investigations, child welfare workers held interviews with the child (with or without parental presence) while individual child interviews were carried out in about 50 % of the cases. Multiple interviews (≥3) occurred in 14 % of the cases. Reasons for not interviewing children included finding interviews to be unnecessary, perceiving the child as too young, and reluctance by the child as to participation. Investigations involving older children and referrals related to abuse increased the odds for participation.

Conclusions: The study suggests that more children are interviewed by child welfare authorities than found in previous studies, but that there still is a gap between the legislative intention to facilitate child participation and the actual state of child welfare practice.

Aldrig tidigare har den sociala barnavården, det vill säga socialtjänstensansvar för och arbete med att skydda barn från att fara illa, diskuterats så mycket som under senare år. Frågor om samhällets och särskilt socialtjänstens ansvar för att skydda barn från skadliga hemförhållanden, men också hanteringen av unga som kopplas till (gäng)kriminalitet, har under 2020-talets första hälft kommit att bli centrala frågor inom svensk politik. Många initiativ till rättsliga reformer har tagits. Något förenklat är kärnan i de förändringar som genomförs att socialtjänsten ges utökade befogenheter att utreda och ingripa till skydd för barn utan samtycke samt att placeringar utanför hemmet liksom uppföljningar efter insatser ska pågå under längre tid. Det innebär kortfattat ett skifte från frivillighet ,som varit en bärande grundprincip i socialtjänstlagen, till utökat tvång. De kommunala socialnämnderna kan därmed sägas få en förändrad roll från social tjänst till en myndighet som i ökad utsträckning kommer att syssla med social kontroll.

En fråga som har stått högt på den politiska agendan under senare år i Sverige är vad som har kommit att kallas ”bekämpande av skuggsamhället[1]”. En central del i detta bekämpande har varit att verka för att personer som lever i Sverige utan tillstånd, så kallad papperslöshet[2], ska lämna landet, och för att uppnå detta har regeringen velat utöka informationsutbytet mellan myndigheter. Fler ska helt enkelt bli skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Initiativet till utökad informationsplikt – förslag om att införa den så kallade angiverilagen – har behandlats i ett tidigare blogginlägg av Pernilla Leviner i oktober 2023. Sedan dess har ett förslag om informationsplikt lagts fram i ett betänkande från november 2024 (SOU 2024:80). I det följande problematiseras och analyseras såväl detta förslag som ett uppmärksammat fall från Kammarrätten i Göteborg, där Polismyndigheten begärde ut uppgifter från en förskola om en familj som vistades i Sverige utan tillstånd. Utgångspunkt tas i att såväl förslaget om utökad informationsplikt som kammarrättsavgörandet aktualiserar samma sak, nämligen en slags förskjutning mot att myndigheter och verksamheter förväntas vidta migrationskontrollerande åtgärder som ligger bortom deras huvudsakliga uppdrag.

Under sensommaren och hösten 2023 kom ett förslag om att införa en informationspliktför kommuner och myndigheter – det som kom att kallas angiverilagen– som väckte stor uppmärksamhet och kraftiga protester. Förslaget somutreds inom ramen för Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet handlarkortfattat om att anställda i kommunal, regional och statlig förvaltning skakomma att ha en plikt att lämna information till Migrationsverket och Polismyndighetennär de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utantillstånd. Detta är en del i det som från politiskt håll benämnts som en hållbarasyl- och migrationspolitik vari ingår att bekämpa det som kommit att kallas”skuggsamhället”. Många – inte minst anställda inom hälso- och sjukvården,socialtjänst och skolan – har vänt sig mot initiativet och särskilt starka har reaktionernavarit när det gäller hur dessa lagändringar skulle kunna drabba barn.Syftet med detta kapitel är att med rättsvetenskapliga utgångspunkter ochrättskällor analysera och diskutera hur en reglering som skulle innebära en pliktför myndighetsföreträdare att anmäla barn som lever utan tillstånd i Sverigeförhåller sig till barns rättigheter enligt barnkonventionen. Ytterst är avsiktenatt diskutera gränserna för olikbehandling och exkludering av vissa barn – ellerför att tala till titeln för denna antologi, olikgörande av barn och unga i samtidensSverige. Slutsatsen är att förslag i linje med det som diskuterats – åtminstoneutan omfattande undantag – skulle vara oförenlig med barnkonventionen,i synnerhet dess icke-diskrimineringsprincip (artikel 2), men också stå i stridmed principer om likabehandling och människors lika värde som grundlagenger uttryck. Det skulle också stå i stark kontrast till de rekommendationer somSverige så sent som i mars 2023 fick från FN:s barnrättskommitté som blandannat betonar vikten av att barn med oklar rättslig status ges skälig levnadsstandard,tillgång till hälso- och sjukvård samt skolgång.

Sedan januari 2020 gäller FN:s barnkonvention som svensk lag. Inkorporeringenföregicks av diskussion och debatt där olika synsätt på nödvändighetenoch lämpligheten med att göra konventionen till svensk lag fördes fram.I förarbeten till inkorporeringslagen tydliggjordes att stort ansvar lades pådomstolar och andra rättstillämpare att uttolka vad barnkonventionen somsvensk lag ska betyda och innebära i enskilda fall. Samtidigt betonades attfortsatt transformering, dvs. reformer av svensk rätt, troligen skulle kommaatt behövas för att leva upp till konventionen. De som förespråkade inkorporeringenmenade att barns rättigheter skulle komma att stärkas, medan desom var skeptiska och kritiska menade att konventionen inte är konstrueradför direkt tillämplighet och att inkorporering skulle behöva åtföljas av tydligvägledning till rättstillämparen i olika situationer och kontexter.När några år nu har gått sedan den svenska barnkonventionslagen börjadegälla väcks frågan om hur det står till med barns rättigheter i 2020-taletsSverige? Stärktes barns rättigheter? Har domstolar givit auktoritativa beskedom hur konventionen ska tolkas och tillämpas och har lagstiftaren tagitsitt ansvar för fortsatt transformering? Detta är frågor som denna artikelbehandlar genom några nedslag i rättstillämpning och lagstiftningsinitiativ.Syftet är ytterst att diskutera vilka utmaningar som finns i att realisera ochrespektera barns rättigheter samt vilken roll politik och juridik spelar ochvilket ansvar olika aktörer – lagstiftaren, domstolar och andra rättstillämparepå olika nivåer – har och borde ta i att förverkliga konventionen. Avstamp tasi vad inkorporeringen av barnkonventionen inneburit rent rättsligt, varefteren analys följer om vad åtgärden kan sägas ha medfört mer konkret, dvs.vad som hänt (och inte) i rättstillämpning och lagstiftning. Artikeln avslutasmed en diskussion om utmaningar med att förverkliga barnkonventionenefter inkorporeringen, inklusive relationen mellan juridik och politik, menockså möjligheter. Här diskuteras vilken roll (barn) rättsvetenskapen kanspela för att barns rättigheter ska respekteras och realiseras.