Vad gör en översättning lyckad? På vilket sätt är det meningen att originalets kvaliteter skall framgå på det nya språket? Och, vilka förutsättningar finns det egentligen för att framgångsrikt överföra en text från antiken till vår tid, och därmed överbrygga en tidsrymd av flera tusen år? Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou har utkommit med en ny översättning av Sapfos bevarade verk. Översättarna publicerade sin första översättning av Sapfo redan 1996, men det som nu har kommit är inte en bearbetning av den tidigare, utan de har ”tagit sig an varje ord, varje fras, varje strof på nytt”.

Björn Sundberg, emeriterad litteraturprofessor från Uppsala universitet, har under sin långa gärning som lärare, forskare och handledare samlat på sig observationer och insikter om den grekiska tragedin. Den föreliggande boken är i mångt och mycket författarens försök att samla allt på ett ställe, och dessutom knyta ihop säcken genom att ordna det systematiskt.

Detta bidrag behandlar de svenska översättningarna av Aristofanes komedier. Utgångspunkten är de två första kompletta översättningarna, vilka inte återfinns i dissertationer utan blev publicerade på förlag utanför universitetsvärlden, vilket avviker från det vid denna tid gängse tillvägagångssättet. Först ger jag därför en detaljerad bild av vilka de första översättarna var, och placerar in dem i den tidsperiod deras översättningar uppstod. Jag redogör även för varför de valde att översätta just Aristofanes, samt vilken eller vilka avsikter de hade med sina arbeten. Sedan ger jag en översikt av de översättningar som följde, vilka som utförde dem och i förekommande fall i vilken avsikt. Avslutningsvis resonerar jag kring hur de olika översättarna förhåller sig till källtexten och till varandra, samt varför samtliga verk ännu idag inte finns översatta.

Interjections in Ancient Greek have long lacked a comprehensive account, despite their frequent occurrence in major texts. The present study of their semantics and pragmatics, encompassing all items encountered in Greek drama from the 5th century BC, applies a moderate minimalism, theory-driven method. Readers are offered a thorough and detailed study of this elusive, and in several respects deviant, class of linguistic items.

Under 2012 hade tre filmer premiär, som tillsammans genererade närmare 1,4 miljarder dollar i biljettintäkter världen över. Alla använder sig på ett eller annat sätt av material hämtat ur den antika grekiska mytologin.

This thesis investigates the linguistic and philological characteristics of the primary interjections in Ancient Greek drama. It employs Ameka’s definition and classification from 1992 as its theoretical base, and provides a comprehensive research survey. The thesis has a data-driven approach, and is based on all items traditionally classified as interjections.

In the chapter on morphology and syntax, the unique characteristics of interjections are presented. E.g., NPs co-occurring with interjections form an interjection phrase, which follows a specific pattern, in accordance with a phrase schema.

The chapter on semantics, which is the main part of the thesis, employs an analytical model based on a moderate minimalism approach. This assumes that all items have a core meaning that can be identified without the aid of context, yet allows different, but related, meanings. The definition adopted in the present thesis states that interjections share only formal characteristics, and thus can be divided into categories based on their semantic features, which are defined using Kaplan’s notion of informational equivalence. The thesis deals with three such categories, each with its individual semantic properties:

1. expressive interjections, express the speaker’s experience of emotion and/or cognition;
2. conative interjections, express what the speaker wants the addressee or auditor to do;
3. imitative interjections, depict or reproduce sounds or events.

Items in category 1 are the most frequent and thus receive most attention.

In the chapter on pragmatics, it is proposed that the primary function of interjections is to express the core semantics in a specified context. Felicity conditions are suggested for an utterance to convey the primary meaning of an interjection. Interjections are also shown to have various secondary functions, e.g. that of strengthening markers.

Finally, a lexicon is provided, which offers individual informational equivalents of all interjections under study.