This article explores the relations between nation, nature and childhood in five early childhood education curricula in the Nordic, post-socialist and settler-colonial states with the focus on the role education plays in the face of the climate crisis. The authors identify three interconnecting themes in which nation, nature and childhood are entangled in these curricula: 1) national nature as an object of learning; 2) nature and home/birth land and Country; and 3) stewardship for national nature. Exploring these themes from the perspective of alternative pedagogies developed to address the child–nature relations during the Anthropocene, the authors argue that these notions in the curricula are no longer tenable. They call for new ways of conceptualising nation, nature and child relations with attentiveness to the Earth as the living ecosystem sustaining life.

This paper focuses on how families living in remote, and highly car dependent, rural areas in Sweden cope with increasing fuel prices. Using qualitative methods including interviews, home visits and mobile methods such as walks and car drives, we show how families are changing how they organize their everyday lives through engaging in a much more rigid planning of family life in time and space, and by using mobile strategies. This involves family negotiations and a shift towards more local activities, clustering activities, collectivizing time-spatial organization and sharing culture to reduce their overall car driving. We argue that families engage in practices of squeezing the distance. Some trips have proven to be non-negotiable, and these are always connected to practices of care.

Att skapa täta städer har varit en central strategi för att arbeta med urban hållbarhet, vilket resulterat i att allt fler familjer bor i flerbostadshus. Forskning visar samtidigt på samband mellan täta stadsmiljöer och barns minskade mobilitet och utomhuslek. Rapporten presenterar resultaten från forskningsprojektet Hållbara vertikala barndomar? Familjers lägenhetsboende och barns vardagsmobilitet och lek som har analyserat  familjers vardagsmobilitet och lek i tre olika bostadsområden i Uppsala i Sverige. En central utgångspunkt har varit att utforska urban hållbarhet utifrån ett vardagslivsperspektiv. Det övergripande syftet har varit att undersöka hur familjer med barn upplever boende i flerbostadshus i områden med olika arkitektoniska ideal och struktur, hur de organiserar sin vardag med tanke på barns lek, och hur de rör sig i sin bostad, på bostadsgården och i bostadsområdet. Var och hur leker barnen? Var, hur och med vem rör sig barnen i bostaden eller bostadsområdet? Projektet baseras på kvalitativa metoder och utgår ifrån teorier om urban hållbarhet, mobilitet samt familjers tidsrumsliga organisation.

En central ambition är att visa hur samhällsplanering genomsyras av sociala och kulturella föreställningar om vardagslivet och vilka behov människor har. Vi tar avstamp i att det finns en relation mellan planeringsideologi och hur den materialiseras i den byggda miljön. Vi menar att det finns en tydlig koppling mellan områdenas fysiska struktur och vilka möjligheter och hinder som miljön innebär för familjernas vardagsmoblitet och barnens möjlighet att röra sig och leka i sina bostadsområden. Ett tydligt resultat är att det täta stadsidealet medför betydande inskränkningar för barn när det gäller deras lek, vardagsmobilitet och utevistelser. En tydlig slutsats är också att de långtgående byggprocesser som förtätningen och byggande av nya stadsdelar medför har en tydlig påverkan på både familjers och barns upplevelser av bostadsområdet både ur trivsel- och trygghets- och säkerhetsaspekter. I rapporten lyfter vi fram ett alternativ till förtätning som planeringsideal, nämligen omhändertagande boendemiljöer. Vi menar att idén om omhändertagande boendemiljöer flyttar fokus från den byggda miljön till relationen mellan den byggda miljön och invånarna. Omhändertagande boendemiljöer stöttar invånarnas vardagsliv samtidigt som invånarna har möjlighet att justera, anpassa och omforma den byggda miljön i takt med att vardagslivet förändras.

Stockholm is currently undergoing intense densification. Using interviews, this article discusses planners’ perspectives on the challenges this brings for trying to secure space for preschools in the municipal land use allocation. We show how these planners take on the role of childhood rights activists, but that this does not have much, or any, effect on the planning outcome. We argue that the planning process seems to prioritize maximizing land value over the value of spaces for children, transferring the responsibility for securing space to individual planners and, ultimately, to preschool educators and children to navigate on a daily basis.

Idag saknar förskolor i både större och mindre städer i allt större utsträckning lämpliga utomhusmiljöer för sina dagliga utomhusaktiviteter. Artikeln visar hur relationen mellan förskolors sociala och rumsliga förutsättningar och stadsrummets krympande öppna ytor för barns lek, umgänge och rekreation blottlades och ställdes på sin spets under covid-19-pandemin. Med utgångspunkt i teorier om hur policy iscensätts och görs till handling i praktiken (Ball et al., 2011), mobilitetspraktiker (Nansen et al., 2015) och med en mobil etnografisk ansats (Cresswell, 2012) diskuterar vi hur två innerstadsförskolor hanterade Skolverkets uppmaning att vistas ute så mycket som möjligt under pandemin. En viktig del av pandemins ”utomhuspolicy” var att börja och avsluta förskoledagen utomhus. I artikelns analyser framträder hur pedagoger och barn tillsammans – och i konkurrens med andra – skapar plats för förskoleaktiviteter i den täta staden. I analyserna framgår vikten av att se till lokala kontextuella förutsättningar i förståelsen av förskolors möjligheter att tidsrumsligt organisera och genomföra vardagliga utevistelser i det offentliga rummet. Resultaten visar att då utbildnings- och stadsplanering inte tillhandahåller lämpliga miljöer för förskolebarns utevistelser läggs ansvaret för detta över på förskolorna. Det blir i praktiken förskolepedagogernas uppgift att hantera stadsmiljöns bristande tillgång på platser för barns lek, rörelse och platsanknytning. 

Vad betyder ungas rörelsefrihet för deras känslor av platstillhörighet och delaktighet i stadsrummet? Och hur hänger negativa bilder av ”förorten” samman med hur unga ser på sig själva och sitt egna rörelseutrymme? Mot bakgrund av politiska förslag till införande av geografiskt avgränsade ”säkerhetszoner” är det viktigare än någonsin att rikta uppmärksamheten mot ungas rörelsefrihet och platstillhörighet. Utifrån barndomsgeografisk forskning och med hjälp av teoretiska begrepp som urbant medborgarskap och ungas medborgarskapsgeografier har jag i detta kapitel diskuterat hur barns och ungas geografiska rörlighet hänger samman med känslor av tillhörighet och delaktighet i stadsrummet och lokalsamhället. Kapitlets första del behandlade hur 15-åriga Karams lekfulla utforskande av stadsrummet med en Voi (elscooter) är ett exempel på ett urbant medborgarskap, och hur Voi-en kan förstås som en medborgarskapsprotes som hjälper Karam att få tillgång till olika platser och sammanhang.Därefter beskrevs hur barn och unga ofta begränsas i sin rörelsefrihet i det vuxenkodade stadsrummet eftersom de ses som ”out-of-place” där. För barn och unga som bor i stigmatiserade förorter är det negativa ryktet något som formar deras vardagsliv och geografiska rörlighet. Med hjälp av 13-åriga Naims berättelse diskuterade jag hur detta gäller särskilt unga killar i förorten vars självbild och ”plats” i samhället påverkas negativt av territoriella stigman. Jag menar att både säkerhetszoner och territoriella stigman kan ses som anti-proteser, i och med att de begränsar ungas rörelsefrihet och försvårar utövande av urbant medborgarskap och känslor av delaktighet i samhället i stort.

Ideas of nature, nation and childhood are intertwined in Nordic early childhood education. We explore in ethnographic data the ways nature is taught in Swedish mobile preschools. We show how everyday nationalism manifests in the teaching practices of ‘good’ pedagogy in nature. We argue that depending on who is teaching and learning, various constructions of nationhood emerge enabling the re-imagination of a single national imaginary to a plural one.

Using the case of the mobile preschool we focus on how children's prosthetic citizenship is constructed in relation to notions of mobility and place in the accounts of Swedish mobile preschool professionals. Mobile preschools are preschools in buses that visit different places in and around the city on an everyday basis. Analysis of interviews and workshop discussions with mobile preschool professionals shows how three different conceptualisations of children's 'proper' citizenship operate in parallel in these accounts - children as 'not-yet-citizens', children as 'not-here-citizens' and children as 'here-and-now-citizens'. These different conceptualisations are constructed in relation to the everyday mobility of the mobile preschool and notions of places as more or less beneficial for children's proper future and Swedish citizenship, and reveal how mobility is not only a consequence of citizenship relations but also constitutive of them. This paper contributes to knowledge on how mobility and notions of place constitute ideas on citizenship, and how forms and geographies of mobility produce subjects as more or less citizen.

Utilizando el caso de la preescolar móvil, nos centramos en cómo se construye la ciudadanía protética de los niños en relación con las nociones de movilidad y lugar según los comentarios de los profesionales de la preescolar móvil suecos. Los centros preescolares móviles son centros preescolares en autobuses que visitan diferentes lugares de la ciudad y sus alrededores todos los días. El análisis de entrevistas y discusiones de talleres con profesionales de preescolar móviles muestra cómo tres conceptualizaciones diferentes de la ciudadanía ‘adecuada’ de los niños operan en paralelo en estos relatos: los niños como ‘todavía no ciudadanos’, los niños como ‘ciudadanos que no están aquí’ y los niños como ‘ciudadanos del aquí y ahora’. Estas diferentes conceptualizaciones se construyen en relación con la movilidad cotidiana de la preescolar móvil y las nociones de lugares como más o menos beneficiosos para el futuro adecuado de los niños y la ciudadanía sueca, y revelan cómo la movilidad no es solo una consecuencia de las relaciones ciudadanas, sino también constitutiva de ellas. Este artículo contribuye al conocimiento de cómo la movilidad y las nociones de lugar constituyen ideas sobre ciudadanía, y cómo las formas y geografías de la movilidad producen sujetos como más o menos ciudadanos.

En utilisant l’exemple des haltes-garderies itinérantes, nous nous intéressons à la manière dont la citoyenneté prothétique des enfants est construite par rapport aux notions de mobilité et de lieu dans les récits d’employés de haltes-garderies itinérantes en Suède. Celles-ci sont des centres préscolaires structurés dans des autobus qui visitent tous les jours des lieux divers dans la ville et sa périphérie. Une analyse d’entretiens et de débats d’atelier avec des employés de haltes-garderies montre comment trois conceptualisations de la « vraie » citoyenneté de l’enfant fonctionnent parallèlement à ces récits: l’enfant « pas-encore citoyen », l’enfant « pas-ici citoyen » et l’enfant « ici-maintenant citoyen ». Ces différentes conceptualisations sont construites par rapport à la mobilité quotidienne de la halte-garderie itinérante et à l’idée de lieu comme étant plus ou moins bénéfique à l’avenir des enfants et à leur nationalité suédoise, et révèle la manière dont la mobilité est non seulement une conséquence des rapports de citoyenneté, mais leur est aussi intrinsèque. Cet article contribue aux connaissances concernant la manière dont la mobilité et les notions de lieux constituent des concepts concernant la citoyenneté, et comment les formes et les géographies de la mobilité produisent des individus qui sont plus ou moins citoyens.

The aim of this editorial to the Viewpoints Special Issue in Children's Geographies on ‘Children Living in pandemic Times: a geographical, transnational and situated view’ is, on the one hand, to present a transnational general picture of the COVID-19 situation for children. And on the other, to make a call for childhood researchers particularly focused on children's geographies, to collaboratively approach this unprecedented situation. The main aspects of children living in pandemic times as they are identified by the different viewpoints in this special issue are presented, highlighting key commonalities and differences across countries, discussing the aspects that emerge from this phenomenon that seem most relevant for research on children’s geographies in these times. Finally, we refer to some of the studies being conducted in different parts of the world, methodological challenges for children’s geographies research under these circumstances, and emerging research questions.