I den här rapporten analyserar vi hur ansvariga för Nya Karolinska Solna (NKS) behövde balansera mellan behoven av att å ena sidan driva förändringsprocessen framåt (effektivitet) och å andra sidan förankra projektet hos berörda aktörer för att värna demokratiska värden och sätta in NKS i ett större regionalt sammanhang (legitimitet). Genom att inrätta en särskild organisation – NKS-förvaltningen – för projektet åren 2008-2012 betonade projektansvariga effektiviteten i processen. För att kunna realisera visionen om det nya sjukhuset ansågs vissa aktörer, som uppfattades som motsträviga och förändringsobenägna, behöva hållas på avstånd. Vår analys visar att detta över tid ledde till en växande legitimitetsproblematik: centrala aktörer ansåg sig utestängda från arbetet och uppfattade att de saknade insyn och möjligheter att påverka, trots att de ansåg sig sitta inne med behövliga kunskaper och perspektiv. Därigenom växte också ett allt större missnöje med den särorganisatoriska lösningen. I slutändan, vid årsskiftet 2011/2012, lades NKS-förvaltningen ned och ansvaret för projektets olika delar omorganiserades till andra aktörer. Rapporten har fokus på åren 2008-2012 och baseras på dokumentanalys samt intervjuer med nyckelpersoner.

I den här rapporten analyseras beslut om verksamhetsinnehållet vid Nya Karolinska Solna (NKS) och särskilt den högspecialiserade vården. Vår analys visar att själva idén om högspecialiserad vård (hur den kom att definieras och användas) delvis kan förklara varför verksamhetsinnehållet kunde hållas odefinierat långt in i processen med att planera och bygga det nya sjukhuset. Samtidigt som NKS från ett tidigt skede var planerat att innehålla högspecialiserad vård fanns det ingen tydlig eller given definition av vad sådan vård omfattar. Det var också uttalat i politikernas uppdrag till NKS-förvaltningen att avvakta med att fastställa verksamhets-innehållet med hänvisning till bland annat den snabba medicintekniska utvecklingen och andra tänkbara krav på en sjukvård som flera år framåt i tiden skulle vara internationellt konkurrenskraftig. Men när ledande politikers och projektledningens syn på NKS som ett högspecialiserat nav för regionens sjukvård – med en fortsatt öppenhet kring verksamhetsinnehållet – mötte berörda professioners och organisationers intressen och ambitioner framträdde konflikter och motstridiga intressen. 

Studien visar, att samtidigt som idén om den högspecialiserade vården erbjöd projektansvariga en möjlighet att rättfärdiga ett öppet förhållningssätt, och avvakta med beslut om det mer precisa verksamhetsinnehållet, kom denna öppenhet att senare skapa problem för realiseringen av den initiala visionen om det lilla, högspecialiserade sjukhuset. Analysen pekar på tre centrala faktorer som i samverkan med varandra kom att skapa grus i projektmaskineriet: För det första fanns det en inneboende spänning i själva idén om den högspecialiserade vården. För det andra blev idén om den högspecialiserade vården alltför separerad från etablerade strukturer och arbetssätt. Och för det tredje tappade idén kraft när det politiska ledarskapet, som inledningsvis hade varit starkt och drivit den, försvagades. Rapporten har fokus på åren 2008-2012 och baseras på dokumentanalys samt intervjuer med nyckelpersoner. 

Under de senaste decennierna har många verksamheter förts över från stat och kommun till företag som agerar på marknader. Men den svenska staten är fortfarande djupt engagerad i marknaderna. Den har utvecklat en särskild marknadspolitik och en fjärdedel av de statliga myndigheterna har som huvuduppgift att organisera marknader. Samtidigt är marknadspolitiken abstrakt och svårfångad, och myndigheterna arbetar främst med mjuka och otydliga påverkansmetoder. Trots alla insatser finns det en utbredd tro på att marknader fungerar bäst om de lämnas ifred. Statens politik ger utrymme för andra att utöva makt. Genom djupstudier av olika marknader åskådliggör boken hur myndigheterna samarbetar med säljarna och hur säljarna får en stark position. Boken riktar sig till alla som är intresserade av den moderna statens omvandling: lärare och forskare vid universitet och högskolor, politiker, tjänstemän i stat och näringsliv och den samhällsintresserade medborgaren.