Utrikespolitiken anses vara ett exklusivt ansvar för staten, främst för regeringen. Högsta förvaltningsdomstolen har därför i några fall ansett att enkommun överskridit sin kompetens när den engagerat sig i frågor av utrikespolitisk karaktär, som att utropa sig till en kärnvapenfri zon eller inteköpa varor från en viss stat. Varför ansvaret är exklusivt eller vari dennaexklusivitet består förklaras emellertid inte.

På vissa områden, exempelvis internationellt bistånd, har kommunernalagstöd för att agera. Men begreppet utrikespolitik har ingen precis definition och i takt med att utrikespolitiken kommit att omfatta alltfler områden kan det uppstå osäkerhet när det gäller vad en kommun får eller intefår göra.

Statsrätten och folkrätten har många beröringspunkter. Regeringsformens regler om krig och krigsfara är beroende av den internationella humanitära rätten, fri- och rättigheterna i RF 2 kap. har sina motsvarigheter i internationella dokument, i regeringsformen finns regler om hur Sverige blir bundet av folkrättsliga traktat och övervakning av folkrättsliga förbud kan ske av inhemska, statsrättsliga organ. Det finns fler exempel.

The United Nations (UN) Security Council has expanded its understanding of threats to the peace with varying support from states. Some members of the Council have simultaneously sought to temper this development, both by providing caveats in the text of resolutions and by making statements when adopting the resolutions. This article examines how the Security Council and its members have justified their positions and actions in situations that may constitute threats to the peace. Existing scholarship has covered conceptual matters relating to Chapters VI and VII of the UN Charter, often illustrated with selected incidents. The contribution of this study is a systematic empirical analysis of how references to threats to the peace have evolved at and within the UN Security Council 1989–2019. The study combines broad quantitative analysis with qualitative case studies illustrating both the expansion of the Council’s perception of threats and the attempts by some states to temper this expansion.

Bristande efterlevnad av internationella förbud är ett välkänt problem, inte minst på de mänskliga rättigheternas område. Tortyr är ett sådant område. Trots att tortyr är förbjudet i en mängd konventioner förekommer det i över 100 länder. I tilläggsprotokollet till FN:s tortyrkonvention (Opcat) regleras att staterna ska inrätta nationella besöksorgan för att säkerställa att frihetsberövade inte utsätts för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. I Sverige har den rollen tillfallit JO. I artikeln diskuteras JO:s roll och tesen är att systemet med nationella besöksorgan kan tjäna som ett föredöme för andra områden inom rättighetssfären, som ett exempel på hur effektiv övervakning av internationella förbud kan genomföras på nationell nivå.