A core tenet of metanormative non-naturalism is that genuine or robust normativity—i.e., the kind of normativity that is characteristic of moral requirements, and perhaps also of prudential, epistemic and even aesthetic requirements—is metaphysically special in a way that rules out naturalist analyses or reductions; on the non-naturalist view, the normative is sui generis and metaphysically discontinuous with the natural (or descriptive or non-normative). Non-naturalists agree, however, that the normative is modally as well as explanatorily dependent on the natural. These two commitments—discontinuity and dependence—at least initially pull in opposite directions, and one of the central challenges to non-naturalism is how to reconcile them. In this paper I spell out the most pressing version of this discontinuity problem, as I propose to call it, and I go on to offer a novel solution. Drawing on the ideology of reasons-firstism, I formulate an account of normative explanation which reconciles the two commitments, and I argue that competing accounts either do not solve the problem or are implausible on independent grounds.

Metaetiken behandlar filosofiska frågor om hur moraliska påståenden, moraliska uppfattningar, moraliska fakta och moralisk kunskap är beskaffade – liksom frågan om sådana fakta och sådan kunskap överhuvudtaget finns. I centrum för denna introduktionsbok står frågan om moralen är objektiv – hur ska denna fråga förstås och hur kan olika svar på den försvaras? I relation till denna fråga diskuteras en rad besläktade ämnen, bland annat gällande moralisk oenighet, förhållandet mellan moral och vetenskap och frågan om moraliska övertygelser kan vara mer eller mindre rationella. Grundbok i metaetik är avsedd att användas vid universitetskurser i metaetik och relaterade ämnen. Framställningen kräver dock inga särskilda filosofiska förkunskaper, och boken kan därmed läsas av alla som är intresserade av ämnet.

In this article I give a unified account of three phenomena: bullshit, pseudoscience and pseudophilosophy. My aims are partly conceptual, partly evaluative. Drawing on Harry Frankfurt's seminal analysis of bullshit, I give an account of the three phenomena and of how they are related, and I use this account to explain what is bad about all three. More specifically, I argue that what is defective about pseudoscience and pseudophilosophy is precisely that they are special cases of bullshit. Apart from raising interesting philosophical issues, gaining a clearer understanding of these phenomena is also of practical importance, in that it bears on how best to tackle the threat that they pose.