The present paper delves into how symbolic boundaries in a school that is undergoing a desegregation process come to shape social boundaries of ‘we-ness’ and ‘otherness’. The theoretical framework of the study starts from an interest in analysing whether symbolic and social boundaries emerge in new encounters during a desegregation process and whether this may produce different modes of incorporation. Peer interactions and schoolwork were observed and interviews with school staff were conducted to investigate school desegregation implementation in a large Swedish town. The town we investigated has formulated a desegregation policy that, over time, has not resulted in desegregation in practice. The results highlight that schools without a coherent pedagogy, idea, or practice for social inclusion face challenges. These challenges, in turn, promote internal micro-segregation and non-incorporation of minority students, despite intentions to promote inclusion.

Professional agency has been comprehensively investigated in educational contexts, but there have been few quantitative or comparative studies. This quantitative study explored school staff members’ professional agency in Finland, Scotland, and Sweden, addressing three dimensions of agency: influencing at work, participation at work, and negotiating professional identity. The questionnaire data indicated fairly strong agency among lower secondary school staff members across the dimensions and countries. Professional agency was perceived to be stronger in Sweden than in Finland or Scotland. There were some differences between the countries in terms of the background variables (e.g. working experience) affecting professional agency in schools.

Currently, Sweden is a society marked by growing anti-immigrant sentiments and residential stigmatization. As a result, the symbolic and social gaps between in-groups and out-groups are widening. Consequently, interactions that could foster empathy and solidarity across differences have become increasingly fragile. However, artistic initiatives that counter anti-civil forces are emerging. This article focuses on theater and social inclusion by examining three interconnected elements: meaning, communication, and social change—and how they can serve as a form of civil resilience through critical reflection and recognition processes. Thus, we illuminate how theater can become a venue for social inclusion for a young, ethnically diverse audience by activating symbolic structures of meaning and emotions that recognize the inequalities present within marginalized groups and their experiences. This is achieved by investigating the professional and dramaturgical strategies employed by an artistic team establishing a new theater in a stigmatized neighborhood north of Stockholm and their efforts toward social cohesion. The analysis identifies dramaturgical strategies involving emotions, authenticity, and bodies, along with other professional strategies that work transformatively within the theater and the community, resulting in theatrical communication that allows for psycho-social identification for the audience and critical self-analysis for theater professionals, thereby holding potential for civil resilience.

I Vägskäl för inkludering utforskas möjligheter och hinder för ett mångkulturellt samhälle: Hur formas migranters och minoriteters rättigheter och erfarenheter, och vilka sociala och kulturella faktorer påverkar barns och ungas livsvillkor?

Genom konkreta exempel, från klassrum till myndighetsbeslut och civilsamhällets engagemang, belyses samtidens utmaningar och förändringar. Här ryms såväl analyser av etableringsstöd och polisiärt arbete som berättelser om nationella minoriteters kamp för rättvisa. Inkludering och exkludering sätts i ett historiskt ljus, och minoriteter framträder inte bara som mottagare av policybeslut, utan även som aktörer som organiserar sig och gör sina röster hörda.

Denna tvärvetenskapliga antologi vänder sig till studenter och yrkesverksamma inom skola, socialt och polisiärt arbete, men också till alla med ett samhällsintresse och en vilja att förstå samtidens vägval. 

Kapitlet handlar om teater som spelas i den mångetniska förorten och som tar upp frågor om utanförskap och rasism men också om kärlek och gemenskap i förorten. Författarna har intervjuat ungdomar som bor förorten och som har sett teater, och har lyssnat på de kritiska tankar om orättvisor i samhället som teaterföreställningarna väckt hos ungdomarna. Ungdomar i förorten talas det ofta mer om, än med, och i den här texten lyfter författarna fram deras samhällskritik. I samtalen om teater har ungdomarna delat med sig av erfarenheter av bristfällig, eller snarare snedvriden, medial rapportering av de bostadsområden som är deras hem. Deras erfarenheter visar hur de tvingas förhålla sig till en slags fiktiv värld av negativa idéer om platsen de lever på och vilka de själva är. Samtidigt som de upplever sin vardag inifrån sin egen erfarenhet, tvingas de förhålla sig till det vita majoritetssamhällets syn och värderingar utifrån. Det skapar en splittring i hur de ser på sig själva och sina bostadsområden. Ungdomarna berättar att fast de själva upplever gemenskap och trygghet i förorten så har de samtidigt växt upp med tanken att deras bostadsområden är sämre,smutsigare och trasigare än vad de områden är som majoritetssvenskar bor i.Ungdomarna blev därför förvånade när det, i förorten, spelas teater i fina lokaler och med hög kvalitet. De lyfter också fram att det har betydelse att det finns teater i förorten, för att det öppnar möjligheter för dem att tänka att teater kan var en del av deras framtid. De flesta är positiva till den teater som de har sett. Samtidigt har de en realistisk hållning. De tror att det är begränsat hur mycket teater kan förändra hur människor som inte bor i förorten tänker och känner kring dem och deras hem. Men det finns också de som tror att om vita svenskar från innerstaden såg samma teater som de själva sett så skulle den negativa bilden av förorten kunna luckras upp. Teaterns gestaltningar av förorten har även möjliggjort att splittringen mellan hur samhället ser på ungdomarna utifrån och hur de upplever sig inifrån blir mindre smärtsam för ungdomarna själva. Att få reflektera kring ojämlika uppväxtvillkor via en teaterupplevelse och uppleva sådan teater tillsammans med jämnåriga skapar känslor av erkännande.

This study examines how teachers exercise relational agency - working flexibly with other actors in their social networks to support migrant students. Teachers and other staff members from 7 schools in Scotland, Finland and Sweden participated in social network surveys (n = 1116), online logs (n = 275) and interviews (n = 82). A mixed-method social network analysis shows how networks facilitate relational agency as teachers reach out to others to mobilise resources and tacit knowledge within their school communities. The findings point to the critical role of professional collaboration and suggest that social networks shape how teachers work with specialists to support migrant students.