Rasifierade medarbetare inom äldreomsorgen kan utsättas för rasism, vilket har påvisats i både svenska och internationella studier. Dessa uttryck förekommer i olika former, från misstänksamhet och verbala kränkningar till fysiskt våld. Esseds begrepp vardagsrasism är relevant för att förstå de subtila och inbäddade uttryck av rasism som förekommer i omsorgens vardagspraktik. Detta kapitel undersöker hur chefer inom hemtjänst och särskilda boenden hanterar och förhåller sig till rapporterad rasism mot personal. Enhetschefer har ansvaret för både omsorgsmottagarnas vård och omsorgspersonalens arbetsmiljö, men tidigare forskning har i begränsad utsträckning analyserat hur de agerar i dessa situationer. Chefernas roll är avgörande för att skapa inkluderande arbetsvillkor, men studien pekar på att deras insatser ofta är reaktiva snarare än strategiska. Resultaten visar att rasismen tar sig tre uttryck: skepticism, motstånd och direkt rasism. Chefernas hantering varierar, men insatserna präglas av bristande resurser och strategiskt stöd. Vardagsrasism är ofta underrapporterad på grund av rädsla för repressalier och osäkerhet kring rapporteringsprocesser. För att motverka detta behövs tydligare riktlinjer, kompetensutveckling och ett mer strukturerat antirasistiskt arbete. Kapitlet betonar vikten av att integrera antirasistiska strategier i omsorgsorganisationer för att skapa en trygg och inkluderande arbetsmiljö. Genom utbildning, tydliga policyer och ett aktivt ledarskap kan chefer bidra till en mer hållbar och rättvis äldreomsorg.  

In this paper we seek to restory what has been storied as “the problem of ADHD”. Informed by calls for a critical ADHD studies, we explore the possibilities of ADHD collective autoethnographic storytelling. Together we (en)counter narratives of ADHD. Within our collective writing space, from our ADHD/AuDHD bodyminds, we seek to re-story our ADHD/AuDHD. We map a field of critical ADHD research within social sciences and point out problems of outsider perspectives, stressing a need for insider perspectives. Our data consist of collective authoethnographic writings about ADHD. From the data we have explored our experiences of (En)Countering ADHD narratives, and a transition process which we refer to as from ”broken NT-scholars” to neurodivergent scholars, stressing the importance of ADHD:ers as independent as well as collective agents, and ADHD as epistemological standpoint within research.

Det är orimligt att kräva att alla i vård och äldreomsorg ska nå en hög nivå i svenska. Vi måste klara att balansera olika behov i samhället, skriver Fanny Forsberg Lundell och Palle Storm.

In this paper we explore our own experiences of barriers to learning and academic knowledge production in academia and higher education. Our analyses are based on our collective autoethnographical accounts from our own experiences of ADHD and higher education, with a particular focus on post graduate education and our experiences of ADHD peer support in academic knowledge production. In our analysis, we have distinguished between three different dimensions of academia for ADHD graduate students and faculty: as a place of structural violence and vulnerability; as enabling or disabling, and as a place for neurodivergent community formation. There are few ADHD-centered traditions of learning within education. By ADHD-centered we refer to perspectives within education and support informed by an ADHD insider-perspective. We therefore stress the possibilities of ADHD learning informed by the emerging field of critical ADHD studies.