In recent years, criticism facing Business-Type Management within the state has led governments to call for new management models. In many cases, this ambition has not been accompanied by concrete actions signaling a clear break with BTM. There has been limited capacity for critical reflection, learning, and innovative thinking. Why is this? In this article, this question is discussed from a historical-institutional perspective. Using Sweden as a case, it is argued that the inertia largely can be explained by various “institutional hook” on which BTM hung. These institutional hooks are interlinked and form an institutional infrastructure that is controlled by actors that work with and advocate BTM. The main argument is that BTM ideas and practices are deeply embedded organizationally into the state and that for new ideas to emerge and to be implemented, the Government needs to reorganize the policy sector of administrative reform.

Under senare år har kritiken mot Business-Type Management (BTM) inom statlig förvaltning föranlett regeringar att efterfråga nya styrningsideal och styrningsmodeller. Denna ambition har emellertid åtföljts av få konkreta reforminitiativ som markerar ett tydligt brott med BTM. Förmågan till kritisk reflexion, institutionellt lärande och innovativt tänkande har varit begränsad. Varför är detta fallet? I denna artikel diskuteras frågan utifrån ett historisk-institutionellt perspektiv. Med Sverige som empiriskt exempel argumenteras det för att den observerade trögheten i hög grad kan förstås genom olika “institutionella krokar” på vilka BTM har kommit att hängas upp. Dessa krokar är ömsesidigt sammanflätade och bildar en institutionell infrastruktur som domineras av aktörer vilka både verkar inom och reproducerar BTM. Huvudargumentet är att BTM:s idéer och praktiker är djupt inbäddade i den statliga förvaltningsorganisationen, och att regeringen, för att nya styrningsideal ska kunna utvecklas och omsättas i praktiken, behöver omorganisera det förvaltningspolitiska området. 

Under senare år har den New Public Management-orienterade förvaltningspolitik som under lång tid dominerat reformarbetet i svensk offentlig förvaltning kommit att kritiseras allt mer. Kritiken har föranlett den nuvarande röd-gröna regeringen att efterlysa nya styrmodeller ”som går bortom NPM”. Det har talats om en ”brytningstid”. Men trots att denna satsning har pågått sedan 2014 har alter­nativa idéer och synsätt till NPM haft svårt att göra sig gällande i praktiken. Pratet om nya styrformer och alternativa sätt att organisera förvaltningen har inte åtföljts av några beslut om konkreta åtgärder som tydligt bryter med NPM-paradigmet. I stället har det mesta förblivit vid det gamla, med ett fortsatt begränsat utrymmet för kritisk reflektion kring etablerade styrmodeller, djuplä­rande och nytänkande. Hur kommer det sig?

I detta kapitel diskuteras denna fråga utifrån ett historisk-institutionellt perspektiv. Med Sverige som fall argumenteras det för att den iakttagna trögheten, och oförmågan att tänka nytt, i hög grad kan förklaras av det sätt på vilket förvaltningspolitiken har or­ganiserats, där olika NPM-inriktade idéer både har sprungit fram ur och genererat olika organisatoriska arrangemang i form av särskilda myndigheter, enheter, funktioner, regleringar och språkbruk som fungerat som starka idébärare för NPM. De olika arrangemangen har understött både marknadiseringen och företagiseringen av staten.

Kapitlets huvudsakliga budskap är att NPM-idéerna är djupt inorganiserade i den svenska staten och att denna organisering ger de aktörer som arbetar med och förespråkar dessa idéer en stark maktposition. För att nya idéer om styrning och organisering ska kunna växa fram och genomföras på ett ändamålsenligt sätt krävs det en medveten och genomtänkt organisering från regeringens sida. 

När Alliansregeringen tog över regeringsmakten 2006 initierade den vad som har beskrivits som den största biståndspolitiska reformen någonsin. Reformen kom att kallas resultatagendan och innebar att biståndets resultat skulle placeras i centrum för svensk bistånds verksamhet. Tämligen snart uppstod det emeller tid konflikter mellan den politiska ledningen och förvaltningen, där förtroendet mellan de båda sjönk betänkligt.

I Sverige är det ovanligt att relationerna mellan en politisk ledning och dess underordnade förvaltning utvecklas på det sätt som det gjorde. Vad var det egentligen den politiska ledningen gjorde som föranledde de förändrade relationerna? Och vilka blev kon sekvenserna? Om dessa frågor handlar denna bok.

Boken är avsedd att användas inom universitet och högskolor, särskilt i kurser som diskuterar hur politiker i moderna demokratier styr, och kan styra, förvaltningen.

I maj 2015 publicerade Svenska Dagbladet den första artikeln i det som skulle utvecklas till en omfattande och kritisk granskning av det nya universitetssjukhuset i Solna. Lagom till att sjukhuset började ta fysisk form hade "världens bästa" kommit att bli "världens dyraste" i medierapporteringen om bygget. Det som var tänkt att bli ett toppmodernt universi-tetssjukhus som skulle ge sjukvård, forskning och utbildning i "världsklass" kom under projektets slutfas att i stället bli för-knippat med skandal och kris. Men samtidigt som "mediehändelsen" Nya Karolinska Solna (NKS) var kort och intensiv, har det som varit föremål för diskussion - projektets beslutsprocess - varit lång och invecklad. Det är en process som har pågått under femton års tid. Vi diskuterar här den betydelse som utsträckningen i tid har för det demokratiska samtalet kring beslut om megaprojekt som NKS. Vår analys av NKS visar att den långa tiden utgör en styrande faktor i sig genom vilken beslutsprocessen och dess förutsättningar formas. Det handlar om att lösningar kan låsas in på ett visionsstadium - då framtiden är på betryggande avstånd - det handlar om att beslut sker successivt och att bindningar skapas bakåt i tiden, och det handlar om att det gemensamma minnet tenderar att försvagas över tid. Vi menar att detta ställer särskilda krav på hur beslutsprocesserna organiseras för att kunna säkerställa att de lever upp till centrala offentligrättsliga värden om öppenhet, deltagande och saklighet.