Formal social control of girls has historically focused on disciplining their sexual behavior, and studies show this is still present. This article analyses how authorities describe and give meaning to young people’s sexual behavior when assessing their need of compulsory care. The results show that in the few cases when boys’ sexual behavior is highlighted, it concerns sexual delinquency. The assessments of girls’ sexual behavior largely regards situations where they are exposed to others’ sexual transgressions, risking to victim-blame girls. This is discussed in relation to gendered understandings of sexual behavior and supposed gaps in legislation.

This study explores how incarcerated, gang-affiliated youths in Sweden navigate questions of change,aspiration and desistance. Drawing on interviews with young men and staff at secure youth institutions,the analysis foregrounds how internalized limiting beliefs—rooted in racialization, marginalization andstigma—shape what futures these youths perceive as possible. Staff efforts to instil hope are often constrainedby institutional securitization and normative assumptions about who these youths can become.The study highlights the psychological and relational challenges of desistance, emphasizing how desistancerequires dismantling of limiting beliefs through trust, recognition and meaningful inclusion. Thestudy contributes to debates on gang crime, desistance and institutional care by critically examining howbelief systems both constrain and enable desistance from crime.

Bakgrunden till denna studie är att Statens institutionsstyrelse (SiS) 2016 införde en metod för att minska konflikter och avskiljningar, Trygghetsplanen (TP). TP utgörs av ett samtal mellan den intagne och personalen om exempelvis vad som kan göra personen arg och hur hen vill bli bemött vid konflikter. Syftet med projektet var att studera konflikter inom SiS och att i denna kontext studera användningen av TP i hanteringen av konflikter. Studien har också som syfte att belysa hur maktdimensionerna kön, etnicitet och ålder har betydelse för konflikter. Detta har studerats genom intervjuer med intagna ungdomar (LVU) och vuxna (LVM) samt personal (totalt 95 intervjuer) samt en genomgång av de upprättade TP för de intervjuade intagna. De flesta intervjuade, både intagna och personal, upplever det som positivt att institutionerna arbetar med TP. Personalen är generellt mycket positiv till de senaste årens utveckling mot mer lågaffektivt bemötande, vilket arbetet med TP är en del av, och flera menar att det har minskat konflikterna. Den största utmaningen med arbetet är att alla i personalen ska vara uppdaterade på de intagnas TP, som därför bör förvaras så lättillgängligt som möjligt. Detta är viktigt då TP riskerar att bli kontraproduktiv om den inte följs, och i stället skapar mer konflikter. Inom LVM-vården tycks det finnas ett problem med att TP ibland görs för tidigt, när den intagne fortfarande är påverkad av droger, och tidpunkten när den görs bör därför ses över. Både intagna och personal är överens om att konflikter ofta startar i vardagliga händelser som ofta hör samman med den stora mängd regler som förekommer vid institutionerna, vilket är särskilt markant för LVU-vården. De intagna menar att det finns för många och obegripliga regler medan personalen framför allt menar att de intagna inte vill följa reglerna. Både personal och intagna menar dock att ett problem är att personal ibland tillämpar reglerna inkonsekvent. Alla verksamheter bör därför försöka minska de regler de har. Det är i början av placeringen, och vid de mest låsta avdelningarna, som flest konflikter förekommer, och det är därför särskilt viktigt att arbeta aktivt med TP vid dessa avdelningar. Flera av flickorna och kvinnorna ger uttryck för en oro för män i personalen på grund av tidigare traumatiska erfarenheter samt att det ibland finns för många män i personalen. I de fall de intagna ger uttryck för att de föredrar att det är en kvinna eller man som ingriper när de blir arga är det nästan alltid kvinnor som föredras, vilket gäller både flickor/kvinnor och pojkar/män. Detta borde framgå av TP men kommer inte i lika hög grad till uttryck där som i intervjuerna och bör alltså uppmärksammas mer.

I kapitlet görs en övergripande beskrivning av invandrares brottslighet i Sverige samt förklaringar till överrepresentationen. 

Boken tar upp betydelsen av ett genusperspektiv och ger ett unikt helhetsgrepp på genus och brott, där tre perspektiv står i fokus: orsaker till brott, offer för brott och samhällets kontroll av brott. Aktuell forskning inom området presenteras, varvat med tydliga exempel för ökad åskådlighet.

Boken belyser frågor som: 

- Vilken betydelse har genus för orsaker till brott? 

- Har genus betydelse för samhällets kontroll av brott och brottslingar? 

- Hur hör genus samman med offerskap och brott? 

- Vilka möjligheter och begränsningar finns det med ett genusperspektiv inom kriminologin?

Kriminologiska perspektiv på genus & brott vänder sig till studenter på utbildningar inom exempelvis kriminologi, socialt arbete och sociologi. Den kan med fördel användas som fortbildning av professionella inom rättsväsende, socialt arbete och liknande områden. Även forskare inom dessa områden kan ha utbyte av att läsa boken liksom en intresserad allmänhet.

This article discusses how food constitutes a source of conflict at locked compulsory care institutions for youth and adults. The conflicts that arise are often about where, when and what one is allowed to eat, and can have serious consequences such as isola-tion of the inmate. Both the inmates and the staff describe these conflicts as being about »small things«. But while the staff maintains this level of interpretation, stories from the inmates reveal that in the context of the total institution, these »small things« can be very significant. The rules regarding food are both a reminder of the loss of the outside world and evidence of the loss of control and power that comes with confinement. The results show that younger inmates are more thoroughly controlled than their older counter-parts in several respects.

This article focuses on conflicts between youths and staff at special approved homes in Sweden. We direct a special focus at the institutional micropolitics within which these conflicts arise and which the conflicts also contribute to form. Drawing on the work of Emerson and Messinger, our point of departure is an interactionist analysis of the micropolitics of trouble. One focal aspect in our study is the recurring patterns of conflicts – a pattern we have chosen to label the ‘conflict script’. The conflict script is a process set in motion when the staff explicitly state that they have ‘had enough’. Once started, it becomes an imperative and is therefore, in a sense, a consistent micropolitical measure. The conflict script generates immutable positions – the staff cannot back down, since their authority is at stake, and the youths know that resistance will result in the use of coercion. However, what leads to the staff having ‘had enough’ varies between interactions, which thus produces inconsistent micropolitics. The conflict script is central to understanding how trivial breaches of the rules, or other forms of disturbances, can escalate into situations that involve the use of force in the form of physical restraint and isolation.

Kapitlet bygger på en observationsstudie av polisens arbete med unga i socialt utsatta områden. I fokus för kapitlet är relationer mellan unga från etiska minoriteter som bor i dessa områden och polisen. I kapitlet diskuteras hur upplevelse av diskriminering och kritik från de unga formuleras i dessa möten samt hur polisen kan arbeta med att möta detta.

I denna artikel diskuteras kopplingar mellan konstruktioner av maskulinitet och brott. Artikeln inleds med en allmän beskrivning om hur maskulinitet antas vara betydelsefullt för att begå brott för att sedan mer specifikt diskutera gruppens betydelse för maskulinitetsnormer som premierar brott. Avslutningsvis förs ett resonemang kring potential för förändring. Brott utgör en möjlig resurs för att konstruera en godtagbar maskulinitet, vilket i sin tur kan kopplas till samhälleliga förväntningar på pojkar och män. Ett sammanhang där förväntningar från andra är särskilt betydelsefullt är i grupper, varför maskulinitet, grupper och brott på flera sätt är sammankopplade. Eftersom det handlar om konstruktioner och förväntningar finns dock även potential till förändring, där exempelvis gruppen kan användas som verktyg för att uppnå detta.

This article shows how autobiographies of famous, socially well-established men (re)produce hegemonic masculinity through narratives of offending; how masculine performance is age graded; and that masculinity constructions are accomplished both via what is said and what is not said. The autobiographies of the footballer Zlatan Ibrahimović, the former high jumper Patrik Sjöberg and Sweden’s most famous criminologist, Professor Leif G.W. Persson, are analysed. Common to all three is that they openly describe a variety of crimes they have committed. These three men are highly respected in Sweden and none of them is considered as “a criminal” in general opinion. This article shows that crime can be a resource for doing masculinity even for famous, successful and highly respected men. The crime narratives in these autobiographies tell us something about the culturally accepted representations of masculinity that may not just pass as possible, but even as desirable.