Under decennierna kring 1900 plågades Konstantinopel (Istanbul), det osmanska rikets huvudstad, av kris efter kris. Krig och revolutioner avlöste varandra, flyktingarna räknades i tiotusental, och det turkiska varningsropet för eldsvåda ljöd bland trähusen.

Elden är lös! Janghen var! undersöker hur det flerspråkiga Konstantinopel mellan 1878 och 1922 tar form som litterär värld i skönlitteratur och reseskildringar på ett dussin olika språk med fem olika alfabet. Genom aktuell forskning om litterär flerspråkighet, världslitteratur och översättning visar litteraturvetaren Helena Bodin hur en flerspråkigt föreställd gemenskap framträder. Tack vare stadens rika tryckkultur blir läsningen i dåtidens Konstantinopel till en mötesplats mellan besökare och bofasta, dit också nutida läsare är välkomna.

Den valda perioden täcker det osmanska rikets utdragna sönderfall under sultan Abdülhamid II fram till att Turkiet blir republik under Mustafa Kemal Atatürk, som 1928 genomförde den turkiska språk- och skriftreformen. Viktiga frågor som tas upp är skrivande och exil, kvinnornas situation i haremen samt undervisning i språk och läsning.

Romaner, noveller, dikter, reseskildringar och brevsamlingar behandlas i studien. De är skrivna av mer än trettio författare på ett dussin språk med fem alfabet: svenska, danska, norska, engelska, franska, tyska, italienska, kroatiska, ryska, armeniska, nygrekiska och (osmansk) turkiska, och alla återger de fraser på Konstantinopels olika språk. Flera av dem blev mycket översatta. Genom att uppmärksamma svenskspråkiga texter belyses särskilt det svenska intresset för skildringar från Konstantinopel.

I bokens nio kapitel utforskas hur en flerspråkig – och ibland flerskriftlig – litterär värld utformas i relation till dels den omgivande staden, dels läsare på olika språk. En rad begrepp tillämpas, bland dem world-making (eller världsmakande), ljudvärld och skriftvärld, Jurij Lotmans semiosfär, Eric Hayots litterära världar, diplomaternas autobiografiktion och Michail Bachtins kronotop. Sammantaget visar studien att denna litterära värld motsvarar Konstantinopels språkliga mångfald men överskrider de nationella litteraturernas traditionella språkgränser och därmed utmanar ett enspråkigt paradigm.

This monograph in Swedish examines how Constantinople (Istanbul) emerges as a multilingual literary world in fiction and travel writing between 1878 and 1922. Drawing on recent international research in literary multilingualism, world literature, and translation studies, Helena Bodin traces a multilingually imagined community. Thanks to the city’s rich print culture, reading becomes a meeting place between visitors and residents – a place that welcomes also contemporary readers.

During the decades around 1900, Constantinople was a city marked by crises – fires, wars, revolutions, and waves of refugees and migrants. The study spans the protracted decline of the Ottoman Empire under Sultan Abdülhamid II to the rise of the Turkish Republic under Mustafa Kemal Atatürk, who carried through the Turkish language and alphabet reforms in 1928. Key issues addressed are exilic writing, the lives of women in harems, and literacy education.

The material analysed includes novels, short stories, poems, travelogues, and collections of letters by around thirty authors, written in a dozen languages with five different scripts: Swedish, Danish, Norwegian, English, French, German, Italian, Croatian, Russian, Armenian, Modern Greek, and (Ottoman) Turkish. All of them render phrases in the many languages of Constantinople, and several of these works were widely translated. Particular emphasis is placed on Swedophone texts, highlighting a Swedish literary interest in the city.

Across nine chapters, the study explores how a multilingual – and at times multiscript – literary world is constructed in relation to both the city and its diverse readerships. The analyses mobilize a range of interrelated conceptual frameworks, including world-making, soundscape, and scriptworld, Yuri Lotman’s semiosphere, Eric Hayot’s literary worlds, the autobiografiction of diplomats, and Mikhail Bakhtin’s chronotope. Reflecting the linguistic diversity of Constantinople, this literary world transcends traditional national literary boundaries and challenges a monolingual paradigm.

Multilingual literature that uses more than one alphabet or script system can be labelled as heterographic. The purpose of this article is to explore uses of heterographics as a literary device in a selection of Swedish picturebooks, published between 2013 and 2023. The intention is to exemplify different types of embedded heterographics. How are they shaped? Which functions do they fulfill? What impact may they have on the reading aloud of a picturebook? Guided by multimodal perspectives, as applied within literary multilingualism studies, intermedial studies, and picturebook research, reading aloud is regarded as a shared event. Both reader and listener are active and co-creative, as the visual-spatial dimension of the iconotext is realized in an auditory-temporal way. The article opens with a discussion of heterographics in relation to the page turn direction of picturebooks. Then four books in Swedish, which integrate Persian or Arabic script as well as an example of pseudo-script, are examined. It is demonstrated how heterographics may be inserted in the picturebooks’ verbal or visual texts, where they can take on aesthetic, thematic, and performative functions. In this way, they exhibit their beauty, contribute to strengthening themes of friendship and hope, or make readers experience similar feelings of threat or joy as the picturebooks’ characters, encountering scripts they do not know.

Konstantinopel, dagens Istanbul, är en stad som länge kännetecknats av att vara en plats för ekonomiska utbyten och politiska förhandlingar. Diplomatin delar i mångt och mycket skönlitteraturens kommunikativa och semiotiska villkor‚ dess grundläggande ”som om”-förhållande. Från dessa utgångspunkter undersöker artikeln några biografiskt, självbiografiskt och fiktivt inriktade texter från 1900-talets första decennier. Några av dem är de mycket lästa och spridda skildringarna av sultanen-och-självhärskaren Abdülhamid II, där skribenten bygger på att han personligen kommit makthavaren nära. De är skrivna av pseudonymerna Georges Dorys och Ali Nouri, som båda hamnade i onåd hos sultanen, samt av de svenska diplomaterna Fredrik Martin och Birger Mörner, båda verksamma vid svenska beskickningen i Konstantinopel. Därtill uppmärksammas den brittiske diplomaten och författaren Harold Nicolsons roman Sweet Waters (1921) och en av hans noveller ur Some People (1927), som båda utspelar sig i Konstantinopel och här diskuteras i termer av autobiografiktion, ett slags metafiktion på självbiografisk grund. Harold Nicolson var gift med Vita Sackville-West och tjänstgjorde i Konstantinopel under Balkankrigen 1912–1913.

This chapter explores the reception within modern culture of Russian Orthodox Christian funeral ritual and its hymnography, grounded in early Byzantine traditions. The selected examples of modern literary and musical works span from the 1940s to the 1990s. They are produced in Russian (Anna Akhmatova; Boris Pasternak), Swedish and Finland Swedish (Vera Alexandrova; Hagar Olsson), Church Slavonic (Krzysztof Penderecki), and English (John Tavener). Through their references to Orthodox funeral hymns and practices, a religious and cultural heritage that was severely threatened and almost destroyed by the atheistic communist state of the Soviet Union was remebered and activated anew. Due to their transfer into a secular semiosphere, the funerary texts gained new meanings and functions according to the norms and values which set the standards for modern culture.