Collective creativity in organizations is generally considered to involve the convergence of divergent perspectives into a synthesis. While research has identified interactions that enable convergence, divergent perspectives are often taken for granted, and we know less about how they are fostered. To provide a more holistic understanding, this study examines the dynamic interplay between divergent and convergent interactions through a learning lens. It integrates insights from paradox research and collective learning theory with ethnographic research on a large art and theater project. In this project, characters, scenes, set designs, and organizational practices evolved through two interdependent cycles of collective learning. Through consensus learning, individuals incorporated each other’s ideas, resulting in interwoven collective expressions that reinforced the norm of collaboration and thereby promoted convergence. Through conflict learning, individuals asserted their own ideas, resulting in more fragmented collective expressions that reinforced the norm of autonomy and thereby promoted divergence. This paradoxical and organic learning process encompassed cognitive, material, and affective dimensions. The findings suggest that accepting fragmentation is essential for fostering divergent perspectives, while a culture of dialogue plays a critical role in synthesizing these perspectives.

Området organisationspedagogik är inriktat på lärande vid arbetsplatser och andra sammanhang där människor organiserar sig i sin vardag. Denna antologi ger en introduktion till forskningsområdet utifrån aktuella teorier, begrepp och forskningsstudier. Författarna beskriver social interaktion och vardaglig praktik i olika typer av organisering samt visar på betydelsen av det breda fenomenet lärande. Här ges exempel från en mängd områden, alltifrån sjukvård, socialtjänst och kommunal samverkan kring prevention av könsstympning och hedersrelaterat våld samt bemannings­anställningar inom industri, till konstvärlden, dataspelsbranschen, rockband, radiostation, studieförbund och aktivistnätverk. De presenterade forskningsansatserna kan ge inspiration att utforska, analysera och förstå lärande och dess förutsättningar. Kapitlen kan också fungera som vägvisare för vidare studier och som underlag för praktisk organisationsutveckling. Boken riktar sig till studenter inom personal, ledarskap, kommunikation och angränsande områden, men även till andra med intresse för pedagogiska frågor inom organisationslivet.

I det här kapitlet behandlas det som kallas organisatoriskt lärande, vilket kan ses som ett sätt att studera organisationers utveckling i termer av lärande och kunskapsutveckling. Vi kommer här ge en kortfattad bakgrund till forskningsintresset för det organisatoriska lärandet och därefter presentera och analysera tre teoretiska modeller, som ofta refereras till i litteraturen. Syftet med kapitlet är att skapa en förståelse för forskningsfältet organisatoriskt lärande i stort och bidra med insikter kring likheter och skillnader i de tre valda teorierna. Kapitlet avslutas med några reflektioner om vad organisatoriskt lärande har för relevans för organisationspedagogik, och på vilka sätt frågor om organisatoriskt lärande kan ses som pedagogiskt intressanta frågor.

Organisationsforskning är ett stort område med många teoretiska inriktningar och traditioner. Ibland kan det vara svårt för forskare, studenter och övriga med ett intresse för organisationspedagogik att orientera sig och nå ut i denna djungel. Det är långt ifrån alla inriktningar som ter sig relevanta för organisationspedagogikens fokus på människors föreställningar respektive samspels- och utvecklingsprocesser. Detta kapitel lyfter därför fram en särskild teoretisk inriktning – ett organiseringsperspektiv – och ger exempel på hur detta kan belysa pedagogiskt intressanta aspekter. Det centrala budskapet är att organisationspedagogiken, genom att relatera till organiseringsperspektivet, både kan berikas av och bidra till den internationella organisationsforskningen.

Storskaliga kreativa samarbeten blir allt vanligare i dagens organisationer, till exempel inom kreativa näringar, innovationsprocesser och utvecklingsprojekt. I sådana samarbeten behöver många individer vara kreativa och deras bidrag sammanflätas. Det stora antalet individer skapar behov av styrande strukturer och praktiker för att underlätta samordning, vilka i sin tur kan skapa spänningar i förhållande till den oförutsägbarhet och det behov av flexibilitet som kännetecknar kreativa processer. Tidigare forskning har beskrivit hur storskaliga kreativa samarbeten fungerar inom olika branscher såsom film, mode och IT. Det finns dock behov av en mer generell förståelse av underliggande strukturer samt hur dessa växer fram.

Syftet med avhandlingen är att bidra med kunskap om hur storskaligt kreativt samarbete hålls ihop och utvecklas. Avhandlingen bygger på en kvalitativ fallstudie av ett treårigt konst- och teaterprojekt med ett litet antal initiativtagare, som hade huvudansvar, och ett 1000-tal deltagare som bidrog på olika sätt. Data samlades in med hjälp av deltagande observationer och djupintervjuer samt analyserades med hjälp av teorier om organisering och kollektivt lärande. Analysen fokuserar på hur handlingar samordnades, hur gemensam förståelse formades och hur olika grupper samspelade i styrningen av arbetet.

Studien visar på förekomsten av ett komplext socialt samspel. Handlingar samordnades genom tre organiseringsmönster. För det första fanns det ett interaktivt ramverk varigenom initiativtagarna förmedlade en vision, som deltagarna tolkade och tänjde på, vilket ledde till en gradvis förändring av ramverket. För det andra fanns det en inre och en yttre cirkel. Den inre cirkeln bestod av ett litet antal yrkesverksamma kulturarbetare (initiativtagarna samt ett 50-tal deltagare) som gjorde grundarbetet och den yttre cirkeln bestod av ett löst nätverk av frivilliga som byggde vidare på denna grund. För det tredje fanns det ett organiskt pussel där individerna formade och omformade sina bitar i en process av ömsesidig anpassning, vilket gav upphov till en framväxande bild som ingen kunde förutse eller kontrollera. Den gemensamma förståelsen formades genom två kollektiva lärprocesser som ständigt sammanflätades med varandra. Genom konsensuslärande införlivade individerna andras idéer, vilket ledde till att idéer vävdes samman i den gemensamma förståelsen och att en samarbetskultur upprätthölls. Genom konfliktlärande hävdade individerna sina egna idéer, vilket ledde till fragmentering och omformning av den gemensamma förståelsen, samt upprätthållande av en självständighetskultur. Arbetet styrdes genom ett samspel mellan initiativtagare och deltagare där tre styrningsmekanismer var framträdande: Initiativtagarna påverkade indirekt deltagarnas arbete genom dold asymmetri. Samtidigt påverkade deltagarna indirekt utvecklingen av den övergripande visionen genom delegerad improvisation. Det fanns också ett utvidgat engagemang där deltagarna, genom sin känsla av tillhörighet, gick från att enbart fokusera på sin egen del till att också ta ansvar för helheten.

En central slutsats är att dessa mönster, processer och mekanismer bidrog till att balansera tre (ibland motstridiga) principer, nämligen självständigt utforskande, ömsesidig anpassning och asymmetrisk rollfördelning. Avhandlingens resultat kan hjälpa oss förstå hur andra storskaliga kreativa samarbeten kan hållas ihop och utvecklas, och bidrar därmed till forskningen om dagens föränderliga, mångtydiga och komplexa organisationsliv.

Large-scale creative collaborations are becoming increasingly common in today's organizations, for example in creative industries, innovation processes and development projects. In such collaborations, many individuals have to be creative and their contributions collectively intertwine. The large scale calls for governing structures and practices to facilitate coordination, but these can also create tensions in relation to the unpredictability and need for flexibility in creative processes. Previous research has focused on describing the workings of large-scale creative collaborations in various sectors such as film production, fashion and IT. However, there is a need for a more general understanding of underlying structures and how these emerge.

The aim of the thesis is to contribute knowledge about how large-scale creative collaborations are held together and developed. The thesis draws on a qualitative case study of a three-year art and theater project involving three initiators in charge of the work, and about a thousand participants who contributed in various ways. Data was collected using participant observation and in-depth interviews and analyzed through the use of theories of organizing and collective learning. The analysis focuses on how actions were coordinated, how shared understandings were shaped and how different groups interacted in governing the work.

Actions were coordinated through three patterns of organizing. First, there was an interactive framework, through which the initiators conveyed a vision that the participants interpreted and stretched, leading to a gradual change in the framework. Second, there was an inner and an outer circle. The inner circle consisted of a small number of professionals (the initiators and about 50 participants) who did the ground work, and the outer circle consisted of a loose network of volunteers who elaborated and complemented the project. Third, there was an organic jigsaw-puzzle where the individuals shaped and reshaped their pieces in a process of mutual adaptation, leading to the emergence of a picture that no one could foresee or control. Shared understandings were shaped through two collective learning processes that constantly intertwined with each other. Through consensus learning the individuals incorporated other's ideas, which led to interweaving of the ideas in the shared understandings as well as maintaining a collaborative culture. Also, through conflict learning the individuals asserted their own ideas which led to fragmentation of ideas, reshaping the shared understandings and maintaining an independence culture. The work was governed in an interplay between initiators and participants where three governance mechanisms were salient. The initiators indirectly influenced the work of the participants through hidden asymmetry. At the same time, the participants indirectly influenced the development of the overall vision through delegated improvisation. There was also a widening engagement, where participants, through their sense of belonging, moved from focusing solely on their own part to also taking responsibility for the whole.

A central conclusion is that these patterns, processes and mechanisms helped to balance three principles: independent exploration, mutual adaptation and asymmetric role division. The findings may help researchers understand how large-scale creative collaborations are held together and developed, thereby contributing to research on today's changing, ambiguous and complex organizational life.

Är det någonting som är speciellt med lärande i ideella föreningar och rörelser? Många skulle svara ja på den frågan. Det finns starka folkbildningsideal och föreställningar om ideella sektorns särart. Men vad skiljer civilsamhälleslärandet från lärande i andra sammanhang?

I denna antologi skriver tretton forskare om frågor som demokratilärande, pedagogiska innovationer, möten över klassgränser och folkhälsa. Bidragen handlar om allt från folkrörelser och studieförbund till idrottsföreningar, lokala medborgarinitiativ, tolfterna och rockband. Utifrån ett antal olika perspektiv undersöks lärprocesser som berör individer, organisationer och hela samhället.

Detta kapitel undersöker vad det innebär att musiksatsningar inom den organiserade folkbildningen förväntas främja demokratilärande och samtidigt stötta karriärsatsande band och vara till gagn för musikexporten.