In this article, the example of Cold War heritagizations in a Swedish context is utilized to reflect on conceptualizations of heritage regarding identity and authenticity within critical heritage studies and research on Authorized Heritage Discourse (AHD). Herein, heritage is perceived as a difference machinery in which difference-produced identities are enacted and performed, and a Deleuzian and Butleresque antiessentialist perspective is adopted to show how the illusion of actual, nondifferential identities is underpinned by a hypostasized reification of AHD. Based on the analysis of how gender has been actualized within official and informal heritagizations, the central discussion concerns the purported benefits of heritages and heritagizations from below, often articulated within critical heritage studies literature. It is argued that both official and informal Cold War heritagizations construct a naturalized gendered logic of protection, with the consequence that security policy issues regarding protection and military violence are placed in a nonnegotiable, extrapolitical sphere.

Det förflutna används ständigt för att ge mening åt nuet. I kalla krigets spår skildrar framväxten av ett nytt svenskt militärt kulturarv. Här visas hur minnen och lämningar från en tid fylld av rädsla och säkerhetspolitiska spänningar får nya innebörder när bunkrar och nedlagda militäranläggningar omvandlas till museer, lyxbostäder och spännande besöksmål.

Genom fältbesök vid en rad militära kulturarvsplatser runt om i Sverige har författarna undersökt vilka miljöer, föremål och känslor som idag får representera kalla kriget. De visar hur dåtidens hemligheter, hotbilder och militärfordon både blir kittlande och fascinerande inslag i kulturarvet och förmedlar idéer om trygghet och beskydd.

Här tas ett nytt grepp på kulturarvsfrågor genom att minnesskapande sätts i relation till säkerhetspolitik. Utifrån kritiska kulturarvsstudier och feministisk teori diskuteras den nationella gemenskapens gränser och vilken roll som genus och sexualitet har i berättelserna om hot och försvar.

I en demokrati måste frågor om militärt våld alltid genomlysas och diskuteras. Med denna utgångspunkt granskas kulturarvets betydelse för förståelsen av hot och säkerhet. Boken uppmanar till reflektion om hur historien skrivs och om vad som krävs för att skapa trygghet.

I kalla krigets spår är ett resultat av ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt. Författarna är forskare vid Stockholms universitet och har skrivit boken tillsammans.

Känsloläget i försvarsdebatten har höjts, inte minst av Försvarsmakten själv. Frågan är inte längre om utan när kriget kommer. Den nya retoriken åkallar känslor förknippade med kalla kriget. En hotfull historisk period som idag används för att rättfärdiga försvarspolitik och signalera trygghet, skriver fyra forskare som tittat närmare på läget.

During and immediately after the Second World War, physicists and engineers in several countries worked intensively and in competition to develop nuclear weapons and to control the chain reaction creating nuclear energy. An experience of urgency and a sense of revolutionary future promise permeated the activities and largely outweighed the risks as they were calculated at the time. As a result, small experimental reactors were built at research institutes or universities relatively close to city centres and densely populated areas—the key localization factor being the physicists’ own geography. This chapter focuses on three of the early pioneering urban reactors, located in Chicago, Moscow, and Stockholm, which were all symbols of national prowess as humanity was entering the nuclear age, and later became objects of heritage processes. We scrutinize the early operations as well as the making of atomic heritage, through the conceptual lens of the ‘security theatre’. The concept highlights the relationship between, on the one hand, calculable risk and security, and on the other hand, perceived risk and security. We argue that, overall, the security theatre displays reversed characteristics if comparing the establishment period with the processes of heritagization in the way that the calculable risks were initially high but downplayed, while subsequently being low but exaggerated. This tension between calculable risk and perceived risk, we suggest, forms the key to the attraction of contemporary atomic heritage. This chapter is based on historic and contemporary written and visual sources, together with interviews and on-site visits.

This article examines how the supposedly new public cultural policy in Sweden during the 1960 and 1970s was mediated and materialized in a number of forms. The cultural policy encompassed both a contradiction between the emphasis on a broadened concept of culture and a more narrow understanding of cultural practices, as well as a conflict between elements of power and control in policymaking, and assertions on the necessarily free character of the cultural domain. Departing from three cases, in form of the government committee report Ny kulturpolitik 1972 and the government bill on cultural policy 1974, the building Kulturhuset in Stockholm 1974, and the information film Jämlikhet – för handikappade? 1973, an approach of governmentality is in conjunction with perspectives of inter- and transmediality implemented in order to analyze how the potentially inherent conflicts and contradictions of the cultural policy were enacted in these various mediated forms.