Det här kapitlet beskriver förekomsten av hot och våld gentemot personal som utför sociala insatser i klienters hem samt undersöker hur personal upplever och tolkar hot och våld från klienter. Resultaten bygger på 2431 anmälningar om arbetsolycksfall orsakade av hot och våld inkomna till Arbetsmiljöverket under åren 2009–2019 samt intervjuer med 79 personal inom öppna sociala insatser: hemtjänst, boendestöd, personlig assistans samt öppenvårdsbehandling för familjer med barn och personer med problematiskt substansbruk. Resultaten visar att antalet anmälningar om våld ökat över tid och att personal som utför personnära omsorgsinsatser är mest utsatta. Anmälningar gällande hot ligger emellertid lågt under tidsperioden. Analysen av intervjuerna visar att personalen i huvudsak tolkar hot och våld i linje med en professionell logik där hantering och förebyggande ses som om del i personalens arbete. Denna logik döljer de organisatoriska faktorer som ökar risken för hot och våld. En slutsats är därför att det behövs mer nyanserade angreppssätt för att förebygga hot och våld inom olika omsorgssektorn, som tar hänsyn till såväl klientens problematik, personalens kompetens och organisatoriska faktorer.

Care work is shaped by the context in which it is carried out. This study explored the context, content, conditions and consequences of work in two fields of social care in Sweden: eldercare and disability services. Policy documents and statistical sources were used to analyse the context. Job content, working conditions and consequences of work were analysed using survey data collected in 2015 and 2017 in eldercare and disability services (N = 1307). The analysis of the political and economic context showed that the disability sector is characterised by a higher ambition level in legislation and funding. The survey of care workers reflected this difference: the work content differs; and the working conditions and their consequences are significantly worse for the eldercare staff than for the disability service staff. Possible explanations for these differences are discussed in terms of policy-framing, ageist notions and unintended consequences of policy changes. 

Despite a strong emphasis on user participation in social services, scientific knowledge on how to achieve these goals is limited. The aim of this study is to explore what social work practitioners identify as challenging in implementing user participation and what solutions they propose to be necessary to meet these challenges. Future workshops were applied, combining data from brainstorming processes and from the participants’ analytical work, identifying current obstacles and co-creating solutions. The workshops took place at the Personal Social Services section in a suburban area outside a large city in Sweden with 95 participants. The findings are discussed in relation to a model of participation, where creating openings, opportunities, and obligations are essential. The participants highlighted the need to strengthen commitment to user participation, increased access to knowledge and methods that enhance user participation, and support from management, with increased resources to ensure continuous development and maintenance. Practitioners must be able to engage in user participation, and actions need to be taken at all organizational levels. To overcome a complex and intertwined set of challenges, an intertwined set of solutions is required. 

Denna studie analyserar hur arbetskrav och arbetsresurser påverkar personalens benägenhet att sluta respektive stanna kvar i arbetet inom äldreboende, hemtjänst, personlig assistans och LSS-boende. Resultaten visar att arbets-kraven är mer omfattande inom äldreomsorgen medan skillnaden mellan omsorgsverksamheterna är mindre när det gäller arbetsresurser. Det finns ett tydligt samband mellan omfattningen av arbetskrav och benägenheten att vilja sluta. Tillgång till arbetsresurser har en viss skyddande effekt, men effekten avtar när personal upplever påfrestningar på fler områden. Slutsatsen är att det är påfrestningarna i arbetet som måste minska för att fler i omsorgspersonalen ska vara benägna att stanna kvar i arbetet.

Den här rapporten belyser personalens erfarenheter av att hantera covid-19-pandemin på fyra äldreboenden i Stockholm. Rapporten skildrar personalens vittnesmål om hur två år av pandemi har påverkat deras arbetssituation och de äldres omsorg. Studien bygger på intervjuer med omsorgspersonal, sjuksköterskor och enhetschefer. Vi undersöker vilka förutsättningarna var för att hantera pandemin, vilka åtgärder som vidtogs under pandemin för att hindra smittspridning samt vilka konsekvenser pandemin fick för personalen och för de boendes vård och omsorg.

Rapportens resultat

• Brister i information, hygienrutiner och kompetens försvårade hanteringen av pandemin. Även den generellt sett låga grundbemanningen och otrygga anställningsformer gav dåliga förutsättningar att hantera pandemin.
• Äldreboendena vidtog åtgärder i form av informations- och utbildningsinsatser, isolering av sjuka och smittade äldre, social distansering och ökad bemanning.
• Personalen berättar att bristande språkkunskaper och utbildningsbakgrund hos nyanställda försvårade arbetet under pandemin. De vittnar också om varierande kompetens hos utbildade undersköterskor och problem med att flera undersköterskeutbildningar inte håller tillräckligt hög kvalitet.
• Medicinska risker uppstod i början av pandemin genom begränsningar i möjligheten till sjukhusvård och att äldreboendenas läkare endast var tillgängliga på telefon.
• Att ny och outbildad personal utförde personnära vård och omsorg på egen hand innebar att insatsernas kvalitet äventyrades. Kvaliteten i vård och omsorg påverkades också av att omsorgens sociala aspekter fick stå tillbaka till förmån för ett starkt fokus på hygien och social distansering.
• De åtgärder som vidtogs under pandemin minskade självbestämmandet hos de boende. Det långa besöksförbudet medförde att de under lång tid inte fick träffa sina anhöriga. Åtgärder kring aktiviteter, isolering och samvaro i övrigt tycks ha utförts utan samråd med de boende. Personalen ställdes inför svåra avvägningar mellan den enskildes vilja och ansvaret att skydda andra boende mot smittspridning.
• Åtgärder för att minska smittspridning innebar att arbetsbelastningen ökade, att nya arbetsmoment tillkom och att personalen arbetade mer än vanligt. Personalen fick även ta ett större medicinskt ansvar.Pandemin medförde en ökad emotionell belastning för personalen. De kände oro och rädsla för att bli smittade och att smitta andra. Åtgärder för att minska smittspridning innebar dels att de boende blev mer passiva, nedstämda och oroliga, dels att personalen förhindrades att ge den tröst och sociala stimulans som kunnat motverka dessa konsekvenser. Personalen mötte i ökad utsträckning svår sjukdom och död bland personer som de haft en relation till. De vittnar om känslor av sorg och maktlöshet.

Rapportens slutsatser och rekommendationer

• Chefer och sjuksköterskor har under pandemin fått ta ett alltför stort ansvar för att samordna och sammanställa information från olika myndigheter till omsorgspersonalen. Det behövs åtgärder för ett samordnat och målgruppsanpassat informationsflöde.
• Socialtjänstlagen betonar den enskildes rätt till självbestämmande, inflytande och integritet. Att de boendes självbestämmande kraftigt begränsades under pandemin visar på vikten av att arbeta systematiskt med dessa frågor.
• Omsorgspersonalen behöver kontinuerlig vägledning om hur hygienrutiner upprätthålls och hur självbestämmande kan bevaras i den kollektiva miljö som äldreboendet utgör. Omsorgspersonal som är med om ovanligt svåra situationer i arbetet behöver också krisstöd.
• Bemanningen utgör en sårbarhet. Det behövs fler anställda, tryggare anställningsformer och högre kompetens för omsorgspersonal. De bör i huvudsak vara undersköterskor.
• Det behövs mer medicinsk kompetens på äldreboenden. Det krävs fler sjuksköterskor och bemanning av sjuksköterskor dygnets alla timmar.
• De sociala aspekterna av omsorgen har visat sig vara lika betydelsefulla som de medicinska. Omsorgspersonalen behöver ha både social kompetens och goda språkkunskaper för att kunna möta de äldres sociala behov och värna om deras livskvalitet.

User participation is increasingly emphasised in policies guiding social services. However, translating policy into practice is fraught with difficulties. The staff’s approaches to user participation are crucial for the users’ opportunities to participate in decision-making, particularly for users with extensive care needs and reduced autonomy. The aim of this article is to explore how nursing home staff and managers perceive the participation of older residents and what the implications are for residents’ involvement in decision-making in everyday life. Interviews and future workshops were carried out with staff and managers in two Swedish nursing homes. The analysis identified differing and partly conflicting perceptions of user participation that have different implications for the residents’ opportunities to be involved in decisions. The staff’s and managers’ approaches to participation ranged from encouraging independent decision-making to excluding the residents from decisions, depending on the situation and the assessment of residents’ abilities. In addition, the analyses showed that perceptions of participation are intertwined with perceptions of good care and with the staff’s and managers’ understandings of their mission and responsibilities. The findings indicate that increasing user participation in nursing homes requires organisational policies that clarify what user participation is and strategies for implementation in daily practice. 

Consumer choice models have been introduced in eldercare services in several Western welfare societies. Choice models in eldercare emphasise the importance of individuals’ abilities to make informed choices and therefore entail a risk for increased inequalities among older adults with care needs. In the Nordic countries, such inequality risks are in stark contrast to universal policy ambitions of equal access to care services. Care managers, who are responsible for needs assessment for eldercare services, have a central role in implementing policies and, thus, have first-hand experience of their impact on older adults’ access to care. The aim of this study was to explore care managers’ experiences of how user choice affects older adults’ access to care services in three Nordic cities: Copenhagen, Tampere, and Stockholm. These cities were purposely selected as forerunners in marketisation, with different ways of implementing choice models. Semi-structured interviews with care managers were conducted in Copenhagen, Tampere, and Stockholm and analysed thematically. The findings indicate there are difficulties related to older adults’ ability to access information needed to make informed choices, as well as limitations in choice related to available services and personal finances. Further, care managers find that older adults’ abilities to overcome these difficulties are shaped by their health, education, language skills, and assistance from relatives. In order to reduce the risk of choice models increasing the gap between older adults with different resources and capabilities, there is a need to develop accessible information, as well as models for professional guidance.

Workplace violence in health and social care is a serious public health issue. Given the fact that women comprise the majority of employees in health and social care, women working in these sectors are at higher risk of becoming victims of workplace violence. Concurrently, studies indicate that organisational policies and managers downplay workplace violence in health and social care as being part of the job. Against this backdrop, we explore discourses on workplace violence in Swedish disability care services and the underpinning materiality. Based on interviews with 96 front-line managers and care workers in four different types of disability services, we study how norms of gender are embedded in managers’ and employees’ representations of workplace violence and how this contributes to normalising workplace violence in disability services.

In this chapter we examine the publicly available websites of six for-profit, long-term care corporations in Canada and Sweden. We analyze the websites, which are designed to attract residents to their retirement communities and long-term residential care (LTRC) homes, to determine how the homes, staff, and residents are represented, and to see what is emphasized and what is missing. We argue that the central concern and dominant marketing strategy for these for-profit chain corporations is to achieve buy-in from both potential customers and from investors, in order to generate revenue – a goal that overshadows resident and staff wellbeing.