This article focuses on the ageing process among drug-using women, proceeded on the basis of a critical post-structural approach to the life-course (Ahmed 2006; Halberstam 2005; Holstein and Gubrium 2000; Mattsson 2014). The objective is to provide an alternative perspective on the life course to that which dominates current criminology. This perspective challenges prevailing norms and conceptions regarding the other, and in doing so focuses the analysis on the social mechanisms that lie behind social exclusion, crime and drug use. By means of the retrospective narratives of four women, who describe a rambling journey along crooked paths on the margins of the welfare state, the article reveals the nature of prevailing norms and conceptions regarding ageing, gender and drug use.

Artikeln bygger på en uppföljningsstudie av de narkotikabrukande kvinnor som ingick i min avhandlingsstudie (Lander 2003). Fokus för diskussionen ligger vid föreställningar om åldrande och hur dessa är sammanvävda med genusföreställningar och social position. I avhandlingsstudien förs ett teoretiskt resonemang om föreställningar om den missbrukande kvinnan som ett resultat av avvikelse- och genuskonstruktioner och hur dessa påverkar de missbrukande (de andra) kvinnornas levnadsförhållanden och handlingsutrymmen (a.a. s. 293).  Utgångspunkten för analysen var att studera de mekanismer som skapar den missbrukande kvinnan, dvs vilka konstruktionsprocesser som ligger bakom föreställningar av den andra (a.a. s. 295). I den här artikeln fokuseras det omvända, det vill säga hur kvinnorna skapar sig själva i levnadsberättelser och hur dessa jagberättelser tillkommer i relation till en fond av diskursiva föreställningar om genus, åldrande, normalitet och respektabilitet, dvs hur görararen blir till genom görandet (Butler 1990). Skildringarna om att åldras som narkotikabrukare innehåller berättelser om krämpor och sviterna efter ett långt liv i välfärdsstatens utkanter men också om motstånd mot det konforma livet och det njutningsfyllda i drogbruket och rövarlivet. I artikeln diskuteras således både åldrandets positiva sidor i en socialt exkluderad position, men också de negativa effekter som följer på ett långt liv utanför samhället men samtidigt genomsyrat av dess ramar och normer. Diskussionen förs i relation till den neuropsykiatrisk förklaringsdiskurs till drogbruk och kriminalitet som framträder i Sverige, där individförklaringar till drogbruk fått en renässans exempelvis genom att allt fler amfetaminbrukare diagnostiseras med ADHD (Berglund & Franck 2011). Det handlar om hur kvinnorna själva gör sitt liv retrospektivt och hur de positionerar sig till dagens narkotikadiskurs(er). Artikeln avslutas med ett antal frågor om samhällskonsekvenserna av en åldrande generation av socialt exkluderade andra.

[1] Det är inte bara (illegalt) drogbruk som förklaras inom en individuellt fokuserad förklaringsdiskurs, utan det mesta av människors förehavanden som skevar mot normen placeras i individuella snarare än strukturella förklarings/förståelsediskurser (Järvinen & Andersen 2009). Detta ligger också helt i linje med den neoliberala inriktning som våra länder omfattas av.

This article discusses how professional motivations and homosociality within the Swedish police (training programme) becomes an obstacle to both a changed police norm and diversity within the police force. This issue is discussed on the basis of two studies; one focused on the professional motivations of police students; the other focused on the issue of norms and normation within the police training programme. The norm regarding how a police officer is ought to be is viewed as a manifestation of ordering practices as a form of continuous, ongoing normation processes that emphasises practical, physically demanding and violent working conditions focused on combating crime. This produces powerful conceptions of the types of body that are suitable for the profession, a normative (male) body. A body that effects those bodies that are assumed to contribute to diversity in a police force dominated of white, Swedish, heterosexual males. This together moulds a culture founded on the conceptions of physically demanding and action-focused work that promote a muscle culture that emphasis the work as practical, rather than moving towards an intellectual and reflective approach to police work. 

Den centrala frågan i artikeln är hur polisstudenter resonerar kring normer och normering om hur man skall och bör vara som polisstudent. Det är den andras perspektiv som jag lyfter fram, där den andra inom svensk poliskår är alla de som inte är svenska, vita, heterosexuella och/eller män. Det vill säga alla de personer, grupper, kategorier som på ett eller annat sätt förväntas tillföra mångfald inom polisen. Fokus i det som kommer att diskuteras är en känsla av att vara inkvoterad just på grund av att man tillhör en minoritet inom polisen, samt vilka strategier som framträder bland de intervjuade för att hantera denna känsla.