Allt är förändrat. Allt är sig likt. Länge tänkte vi att automatiseringen och digitaliseringen med robo-tar och artificiella intelligenser var ett löfte om att ersätta mänskligt kroppsarbete med maskiner. De tyngsta, farligaste och tråkigaste jobben på arbetsmarknaden skulle rationaliseras bort till maskiner, så att alla skulle få mer tid till kultur, skapande och andlig förkovran.Faktum är att ordet robot, myntat av den tjeckiske författaren Karel Čapek i pjäsen R.U.R. (eller Rossum’s Universal Robots, 1920), bygger på en slavisk ordstam som förknippas med arbete, i tjeckiskan exempelvis i ordet robota, slitsamt kroppsarbete eller trälarbete. Både drömmen och mardrömmen om roboten handlar på så vis ofta om arbetarna, att de kanske kan ersättas med billigare arbetskraft, men också att det alltid finns en risk att de revolterar mot dem som äger produktionsmedlen. Vad de senaste årens utveckling inom AI snarare satt fingret på är att fattiga människors kroppar fortfarande oftast är billigare än maskiner, och att det kanske främst är den välutbildade medelklas-sens och den kreativa sektorns arbete som enklast och billigast går att ersätta med avancerade algoritmer. Istället för att människor ska lyfta lön för att sitta på dyra kontor och processa abstrakta symboler på en skärm kan datorerna plötsligt utföra många av deras arbetsuppgif-ter på egen hand.  

The purpose of this study is to examine to what extent Johannes Anyuru’s 2017 novel De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (They Will Drown in Their Mothers’ Tears) can be viewed as science fiction, by comparing it against three definitions of the genre: the paratextual, the novological, and the megatextual. The novel revolves around a terrorist attack in Gothenburg, thwarted by a mysterious girl who claims to be from a future where it succeeded and led to a dystopian Sweden. A Muslim author, initially skeptical, comes to believe her story, and is eventually convinced that the girl is, in fact, his own daughter.

Despite elements such as a future dystopia and time travel, the novel wasn’t marketed or perceived by most Swedish critics as science fiction. However, besides about a third of the novel being set in the future, it contains ample clues that the girl has indeed travelled in time, making the novel fit most formal definitions of science fiction. Moreover, the novel clearly connects to the science fiction megatext with its abundant references to the genre, particularly to Harry Martinson’s science fiction epic Aniara (1956) and to several famous time travel narratives, such as La Jetée (1962), The Terminator (1984), and Twelve Monkeys (1995).