Digitalization is causing organizations and their members to reflect and rethink their knowledge bases and needs, as well as organizational forms and means for staying competitive. For professional service firms (PSFs), this is especially challenging as they rely on—and offer their clients—professional expertise that builds on a well-defined domain of knowledge and professional jurisdiction. In this article, we explore how two classic, elite PSFs organize to learn about digital technologies residing outside their organizational and professional boundaries. Building on the literature on ambidextrous learning, we find that they do so by adapting to learn, that is, starting innovation labs aimed at explorative learning. This also enables them to learn to adapt, meaning that they develop abilities to dynamically adapt to contextual changes. Based on our analysis we develop three propositions for what aspects influence how PSFs organize for structural and/or contextual ambidexterity. We contribute to the theorizing of how PSFs can organize to encourage ambidextrous learning and digital innovation while at the same time protecting the professional core and organizational culture and reputation.

Generative AI (GenAI) is reshaping academic research beyond the production of polished text. In social science, writing has traditionally been deeply intertwined with knowledge development: researchers write to think, interpret, and theorize. As GenAI increasingly enters these practices, it challenges not only how research is communicated, but how knowledge is produced. In this paper, we examine how GenAI changes the relationship between writing and research. We also consider implications for the journal paper and the publication process, and explore how these changes affect authorship and the role and identity of the researcher. Finally, we propose a model for responsible human–AI collaboration that preserves researchers' intellectual agency.

Since the launch of ChatGPT in late 2022, we have witnessed unprecedented interest in generative AI (GenAI). This technology has impacted not only industries but also society at large. Higher education is no exception. In this paper we are interested in how GenAI has affected the context of higher education and how universities and the professionals that work in them have reacted to, made sense of, and responded to, this emergent technology. By analyzing communication from three leading Swedish universities with an institutional lens, we identify a change process comprised of four phases (hesitating, banning, allowing, and promoting). Throughout this change process higher education has come to organize for technology, rather than from technology, and GenAI has gone from being seen as a villain and treated with suspicion, to being viewed and treated as a valued colleague/VIP. Our study explains the emotional base for this shift and adds to our understanding of how micro-level sensemaking enables meso-level responses and macro-level shifts, thus contributing to theorization on emerging technologies, institutional work, and institutional change.

Artificiell intelligens (AI) har under flera decennier haft, och kommer fortsatt att ha, en stor inverkan på samhällsutvecklingen. Den snabba framväxten av generativ AI (GenAI) har dock inneburit ett särskilt skifte, där lanseringen av ChatGPT hösten 2022 blev en vändpunkt. Genom sitt användarvänliga gränssnitt fick ChatGPT ett globalt genomslag och drev på en teknikutveckling utan motstycke.

Denna rapport bygger på ett forskningsprojekt med syfte att förstå hur företagsekonomiska institutioner på svenska universitet har reagerat på och organiserat sig för mötet med GenAI. Genom nedslag i form av intervjuer på strategisk och operativ nivå vid fyra svenska lärosäten har vi studerat hur ChatGPT och liknande teknik förstås och används inom undervisning och forskning.

Gemensamt för lärosätena var att teknologin initialt uppfattades som ett problem, särskilt kopplat till studenternas användning, vilket väckte oro för fusk och rättssäker examination. Med tiden har dock synen förändrats. De intervjuade uttryckte att de inser att utvecklingen inte går att förhindra, utan måste hanteras konstruktivt. Många ser nu GenAI som ett stöd för kreativitet, pedagogisk innovation och forskningsutveckling – ofta som resultat av egna experiment snarare än institutionella initiativ. Resultaten visar dock att tillämpningen varierar både på ett institutionellt och individuellt plan, vilket inte sällan kan förklaras av ett personligt intresse.

Våra intervjuer pekar på att det inom utbildningen har inneburit ett ökat intresse för – eller behov av – reflexivt lärande för att bidra till och säkerställa studenternas kritiska förhållningssätt till tekniken. Inom forskningen är bilden mer splittrad. Vissa av de vi intervjuade upplevde att GenAI underlättar arbetet, medan andra varnade för negativa konsekvenser. En central oro gäller att tekniken kan driva fram en överproduktion av vetenskapliga texter där GenAI både skriver och läser, vilket riskerar att urholka forskningsprocessens kvalitet och i förlängningen också forskarens legitimitet. Frågan kopplas också till funderingar kring karriär och förväntan på forskarrollen.

Vår studie indikerar också att tidiga diskussioner kanske har riktat vårt fokus fel: Medan vi varit upptagna med att stävja studenternas användande av GenAI, har vi förbisett hur teknologin riskerar förstärka redan osunda praktiker och processer även inom forskningen. För att styra oss i rätt riktning behöver vi rikta om vårt fokus och diskussioner åt detta håll, och fråga oss vad det innebär att vi använder GenAI inom forskningsproduktion och forskningsprocesser och hur vi kan stävja de motiv, logiker och praktiker som leder oss i fel riktning.

Arrangements for collaboration in knowledge production across academia, government, non-governmental organisations, and corporations have several names, such as citizen-science, community-based participatory research, engaged research and hybrid forums. The multiplicity of schemes does not lie only in the high number of names for various versions of collaborative knowledge production. Different scholars also use concepts in multiple ways, depending on their individual choices, mother disciplines, and the problem area in which collaboration occurs. At the same time, there is a lack of analytical tools that address the full range of collaborative research schemes and provide a systematic set of questions to learn about the schemes, challenges, and opportunities. Based on our review of academic journal articles highlighting collaborative research schemes, this paper aims to analyse three parameters which it is fair to say that virtually all arrangements of collaborative knowledge production ought to consider when making decisions, parameters that are often partially missed or misunderstood: (A) epistemic-procedural, (B) exclusive-inclusive and (C) aggregative-integrative. By examining the three parameters, their political theory origins, and how they connect to and challenge existing schemes of knowledge collaboration, we provide analytical tools that could facilitate processes of developing and scrutinising arrangements of collaborative research. 

This essay takes a starting point in the well-known tension between the media logic and the scientific logic and the challenges when communicating science in a mediatized society. Building on the experience of engaging in research comics, both as a method for communicating science and a creative example of a meeting between science and art, we introduce a framework — a pedagogical tool — for how science communication can be understood through the two competing logics. We contribute to literature about the balancing act of being a ‘legitimate expert’ and a ‘visible scientist’, and suggest that the meeting between science and art can be understood as a lens for how to communicate science that goes beyond the deficit model.