Artificial Intelligence (AI) is now influencing nearly every sector of society and has triggered a paradigm shift in education, a widely recognized fact. With tools like ChatGPT and other Generative AI (GenAI)—spanning text, image, music, and video—becoming easily accessible, almost anyone who can "prompt" effectively can become a creator. Given that drama intersects both education and art, it is relevant to discuss how AI could impact drama as well as the profession of the drama educator. Research highlights both opportunities and risks when AI is integrated into education. These tools can save teachers time but depend on the educator's pedagogical skills and quality awareness. In performing arts, AI offers both challenges and possibilities, driving the development of new forms of expression. Drama teachers currently use GenAI primarily for lesson planning, pedagogy, and assessment. However, these tools are poor dealing with physical, emotional, and unpredictable aspects (Clark-Fookes, 2024). A traditional craftsman works with materials, tools, methods, skills, and creative processes to produce a final product. Similarly, the drama educators craft can be studied to understand the profession’s history, purpose and practice (Cedervall, 2020). This presentation will highlight findings from a study that explores how this craftsmanship evolves and is challenged by new tools such as AI. What are the potential implications for the drama educator’s materials, tools, methods, knowledge, processes, and outcomes in the encounter with AI? The discussion draws on a selection of recent research on the subject.

Låt barnen åka hiss med Gittans älgbrorsor, träffa spöket Labans pappa eller se världen ur Nils Karlsson Pysslings perspektiv. Att leka en bok utvecklar språket, främjar fantasin och stärker samarbetsförmågan. 

Syftet med vår performance lecture är att belysa frågor kring drama som forskningsfält i Sverige. Vi tar avstamp i Eva Österlinds två artiklar Dramaforskning i Sverige - två steg fram och ett tillbaka (2009) och Acting out of habits, can Theatre of the Oppressed promote change? (2008). I den senare pekar Österlind på Bourdieus koncept habitus som beskriver människans tendens att vilja upprätthålla status quo. Kontinuitet är viktigt för att skapa stabilitet men kan också leda till stagnation (2008). I sin deskriptiva analys av svenska doktorsavhandlingar inom dramapedagogik åren 1971-2009 beskriver Österlind dramaforskningen som en arkipelag; dramaforskare är som utspridda öar och det finns ingen gemensam och utmanande diskussion som skulle kunna utveckla dramaforskningen som ett fält, vilket är något som Bourdieu ser som nödvändigt (2009). När dessa artiklar skrevs fanns det ingen professor i drama i Sverige och det var inte möjligt att doktorera i dramapedagogik. Femton år senare är situationen en annan. Hur ska vi se på dramaforskning i Sverige i dagens turbulenta tid? Vi instämmer med Österlind att "för att undvika att uppfinna hjulet på nytt är det nödvändigt att utgå från våra företrädares arbete" (2009) och vi ser att i den näringsrika kompost av dramaforskning som genomförts under årens lopp finns en outnyttjad potential. Men hur kan vi utmana oss själva och trots samhälleligt och akademiskt motstånd undvika att klamra oss fast vid status quo och våga ta steg in på okända marker. Hur möts vi i en öppen, ödmjuk men samtidigt uppfordrande dialog för att kunna utveckla det arbete vi tror på?Performance lecture har på senare år utvecklats till en viktig praktik då den utmanar och utforskar pedagogik och konst genom att integrera element både av kunskapsförmedling och konstnärlig iscensättning (Ladnar, 2013). Med utgångspunkt i arts-based research och genom att utforska vad formen performance lecture kan innebära för det unika perspektiv och den unika kompetens som dramapedagoger har, har skapandet av vår performance lecture både haft funktionen som generering av material, som utgångspunkt för reflektion och analys och som meningsskapande i vår förståelse av dramapedagogik som forskningsfält.

Den här rapporten belyser dans i kulturskola och bygger på en enkätundersökning med 112 deltagande danslärare och danspedagoger som arbetar i kulturskola. De har anonymt svarat på en webbaserad enkät med 55 frågor om yrkesroll, mål med den egna undervisningen, samarbeten, behov och tankar om fortbildning. De har också reflekterat över dansens betydelse för deltagarna.

Det som kännetecknar danspedagogernas arbete är ambition, medvetenhet och eftertanke. Dansundervisningen sker i en anda av demokratisk fostran där eleverna får möjlighet att delta i processer och viktiga sammanhang som präglas av samarbete, inkludering, lyhördhet, samhörighet och tillit. Danspedagogerna vill erbjuda en skapande, trygg verksamhet, där dansen som konstform utforskas, upplevs och kan bidra till självkänsla, kroppskännedom och samhörighet. De lyfter fram vikten av den kroppsliga upplevelsen, möjligheten till att få vara i sin egen kropp och uttrycka sig genom den. Flera av respondenterna uttrycker också en vilja att föra vidare dansglädje och olika kunskapsperspektiv om dans, exempelvis dansen som konstform, dansgenres historia och kulturella kontexter. De allra flesta danspedagoger i studien arbetar medvetet utifrån deltagarnas inflytande och delaktighet. Det innebär bland annat att elevernas åsikter och tankar samt eget skapande tas om hand och beaktas i dansundervisningen. Många danspedagoger arbetar också utifrån inkludering och kritiska perspektiv så som jämställdhet, genus, normkritik och antirasism.

Studien har haft som syfte att belysa och i viss mån kartlägga dansundervisning och danspedagogers arbete i kulturskola. Resultatet är inte att beteckna som heltäckande utan vill snarare ge en bild av pedagogers tankar om detta näst största ämne i svensk kulturskola. Vi hoppas att studien ska fungera som ett gott underlag för både forskningsfält och praktik. Den lyfter fram den kunskap och erfarenhet som danslärare och danspedagoger besitter och använder sig av för att sprida det som de själva uttrycker som dansglädje och dans för alla!

Artikeln undersöker hur artificiell intelligens (AI), särskilt generativ AI (GenAI), påverkar dramapedagogikens hantverkskunnande och utveckling. Tidigare forskning visar att AI introducerar nya verktyg för planering, idéutveckling och bedömning inom dramaundervisning, men saknar förmågan att fullt ut hantera dramats fysiska och känslomässiga dimensioner. Genom att tillämpa en modell för dramapedagogers hantverkskunnande diskuterar studien hur AI kan fungera kompletterande men också utmana yrkets traditionella praktiker. Litteraturöversikten omfattar artiklar om AI och drama samt AI inom utbildning och scenkonst. Resultatet visar att AI kan vara användbart i drama, men att ett kritiskt förhållningssätt behövs för att värna dramaämnets kroppsliga, estetiska och relationellt unika uttryck. Ytterligare resultat indikerar att dramapedagogisk kompetens kan bli betydelsefull i utveckling och lärande inom AI-fältet. Artikeln föreslår att digitala och AI-baserade verktyg bör integreras i dramapedagogutbildningen för att möta framtida pedagogiska och konstnärliga behov samt förbereda dramapedagoger för ett samhälle där AI spelar en allt större roll.

Psykossjukdom, speciellt schizofreni, brukar definieras som en av de svåraste psykiatriska sjukdomarna. Vid psykossjukdom tolkas verkligheten annorlunda och man kan få hallucinationer, till exempel i form av röster samt kognitiva och exekutiva svårigheter. Många drar sig undan och tar inte för sig. Mycket fördomar och stigma är förknippade med schizofreni och självstigma hos den drabbade är därför vanligt.  

Medskapande drama och teater kan bidra till den existentiella hälsan hos patienter med nydebuterad psykossjukdom. Genom konstformen får deltagarna möjlighet att uttrycka sig själva: De blir sedda och bekräftade. Dessutom deltar alla – vårdtagare och vårdgivare, inklusive chefer – på lika villkor, vilket skapar egenmakt och reducerar olika typer av stigma.

The present study, Drama and Theatre – Collective Creation for Existential Health in Treatment of Psychosis, examines whether and how a cultural intervention with drama and theatre as a voluntary activity for patients with newly debuted psychosis disorder, results in reduced self-stigma and increased self-esteem. The study was conducted during sixteen months, in three different groups at two clinics. The study is unique because it incorporates multiple perspectives on the drama intervention, since not only caretakers, but also caregivers and managers have taken part in the group activities. The study focuses on the experiences of caretakers and caregivers taking part in the intervention, and on identifying the different components in the drama and theatre methods which positively promotes the work on self-stigma. Drama and theatre in treatment of psychosis can be understood as an aspect of existential health, connected to meaningfulness (Sigurdson, 2015). Participant observation and interviews with caretakers, caregivers and managers, constitute the basis for the results, analyzed through the methodological framework of play/drama theory and perspectives of creative leadership based on Jons and Buber.

När barn bjuds in i eget skapande och gestaltar tematiken i en berättelse, öppnas nya möjligheter för att levandegöra läsningen och reflektera intryck, tankar och känslor. Barnet blir en aktiv, kreativ deltagare som på ett lustfyllt sätt får möjlighet att gå in i och utforska nya världar, påverka dessa, vända och vrida på saker och ting och i det upptäcka nya perspektiv.

I Lek en bok ges en mängd idéer och konkreta modeller för hur drama och gemensam läsning kan kombineras för språkutveckling och estetiskt engagemang, med utgångspunkt i läroplaner och aktuell forskning. Författarna beskriver läsfrämjande genom lek och skapande, äventyr i och utanför roll samt engagerande möten mellan barn och vuxna som utforskar teman tillsammans. Särskilt fokus läggs på metoden processdrama och hur dramaturgin i en bilderbok eller kapitelbok kan anpassas till ett semistrukturerat förlopp.

Boken kan med fördel användas i förskollärar- och lärarutbildning samt av verksamma pedagoger, bibliotekarier och andra aktörer inom skola, omsorg och barnkultur.