I denna studie jämförs ungdomar som före införandet av sluten ungdomsvård dömdes till fängelse och de som dömts till sluten ungdomsvård (LSU) med avseende på tidigare och senare brottslighet. I studien ingår 470 ungdomar dömda till fängelse (åren 1991–1998) och 371 ungdomar dömda tillsluten ungdomsvård (åren 1999–2003). Data över brottslighet har hämtats från lagföringsregistret och ungdomarna följs upp tre år efter den första lagföringen till fängelse eller sluten ungdomsvård. För LSU-dömda granskas dessutom dels om det sker någon förändring i återfall över tid som LSU funnits, dels vad som kännetecknar den lilla grupp ungdomar som inte återfallit i brott.

Det visar sig att de som döms till sluten ungdomsvård inte motsvarar den grupp ungdomar som tidigare dömdes till fängelse. Till gruppen som döms till sluten ungdomsvård har tillkommit ungdomar som tidigare dömdes till vård inom socialtjänsten. Det innebär att resultatet inte kan tolkas i termer av vilken påföljd som ger bättre eller sämre resultat, eftersom det inte är fråga om samma grupp brottsliga ungdomar. Vid granskningen av tidigare brottslighet visar det sig att båda grupperna har mycket tung tidigare belastning trots sin ringa ålder. De som dömts till sluten ungdomsvård har dock en i vissa avseenden tyngre tidigare brottslighet. Huvudbrotten i den dom som inneburit fängelse eller LSU har dock stora likheter. Trots detta har strafftiden ökat i och med införandet av sluten ungdomsvård, och ungdomar som begått allvarliga brott hålls inom låsta former länge tid än tidigare. Detta är inte i enlighet med lagstiftarens intentioner när påföljden infördes.

När gruppernas brottslighet inom tre år efter domen till LSU eller fängelse jämförs visar det sig att båda grupperna återfallit i brott i hög utsträckning. Av de fängelsedömda har 60 procent och av LSU-gruppen 68 procent en ny dom inom tre år. Det är också en hög andel som återfallit i allvarligare brottslighet som lett till en ny dom till fängelse eller LSU. För de fängelsedömda är det 33 procent och för de LSU-dömda 50 procent som har ny sådan påföljd. De som dömts till slutenungdomsvård har även mer återfall i våldsbrott och i narkotikabrott än de fängelsedömda. Vid kontroll för den tyngre tidigare belastningen minskar skillnaderna mellan grupperna, i vissa fall försvinner de helt. Men det återstår fortfarande en del skillnader i exempelvis återfall i tyngre brottslighet respektive i narkotikabrott.

Några skillnader i återfall över tid (LSU) kan inte påvisas. Vid jämförelse mellan dem som inte återfallit i brott och dem som återfallit visar det sig, helt i linje med tidigare forskning, att de som inte återfallit är mindre brottsbelastade före den aktuella domen. Huvudbrotten i domen till LSU är dock tämligen lika mellan grupperna. De som inte återfaller har avvikit mindre under institutionstiden. De har också haft mer permissioner än de som återfallit. Det går dock inte att avgöra om öppenheten i sig haft betydelse, eller om det är andra faktorer som påverkar både möjligheten till permissioner och återfall i brott. Den tidigare brottsligheten är dock inte relaterad till permissionerna. Ur verksamhetssynpunkt bör SiS fundera över såväl betydelsen av öppenhet som att se hur man kan motverka eventuella negativa effekter av den ökade strafftiden. Två frågor som dessutom kan anses vara relaterade till varandra.