Uppsatsen syftar till att undersöka hur unga kvinnors upplevda otrygghet påverkar deras rörelsemönster i Stockholm samt hur samhällsplanerare kan arbeta för att öka tryggheten för kvinnor och därmed förbättra jämlikheten i staden. Arbetet är en kvalitativ studie där unga kvinnor intervjuats genom walking interviews för att undersöka hur deras vardag och rörelsemönster påverkas av den upplevda otryggheten samt vad den grundar sig i. Intervjuerna visar att män utgör det största hotet mot unga kvinnor samt att ensamhet, mörker och buskage som skymmer sikten är de faktorer som i högst grad framkallar otrygghet. Därtill har även tjänstemän som arbetar med frågor gällande kvinnor i urbana miljöer intervjuats där trivsel, tillgänglighet och god medborgardialog har lyfts som effektiva trygghetsskapande verktyg för samhällsplaneringen. Den otrygghet som unga kvinnor upplever återspeglas i den fysiska miljön men grundar sig snarare i makt- och samhällsstrukturer.