Utifrån empiriskt underlag i form av kursplaner och kursbeskrivningar från ett antal kurser i romanska språk diskuteras i dialog med befintliga nationella och lokala regelverk begreppet ”aktiv närvaro” (definierat som löpande, muntlig examination under lektioner) ur ett trefaldigt perspektiv: myndighetsutövning, vetenskapligt tillvägagångssätt och pedagogisk teoribildning. I ett myndighetsperspektiv ifrågasätts i vilken grad likabehandling och förutsebarhet uppnås; vetenskapligt sett synas validiteten och reliabiliteten; på ett pedagogiskt plan reflekteras över formens kompatibilitet med olika nivåer av lärande. Genomgående påvisas ur samtliga dessa perspektiv svårigheter med att använda aktiv närvaro som examinationsform. I stället argumenteras för att använda aktiv närvaro som undervisningsform, i synnerhet med en uppläggning där formativ bedömning ingår. Artikeln är skriven i resonerande form och är tänkt att utgöra underlag för vidare reflektioner inom ramen för kursutveckling och akademiskt lärarskap i olika former.