Verbens tempusböjning kan verka enkel: presens för nutid, och preteritum (som förr kallades imperfekt) för dåtid. Men tempus är mer komplicerat än så: Meningen Med Gustav Vasa får Sverige en stark statsmakt är skriven i presens för dåtid, och Det här var en tråkig film i preteritum för nutid.

Perspektiv, engagemang och spel mellan tidsskikt styr tempusval.

Hur ser det ut i svensk skönlitteratur?