Syftet med denna uppsats är att studera och undersöka hur barn med dyslexi kan gestalta och skildra sina tankar och känslor via den fotograferade bilden. Min hypotes är att den fotograferade bilden kan vara en hjälp och ett stöd att beskriva en svår livsituation. Jag har genomfört en studie med två flickor, 11 respektive 12 år gamla, med diagnosen dyslexi. Jag tänker att leva med dyslexi är att ofta leva i och hantera en svår livssituation. I det följande argumenterar jag för den ståndpunkten både utifrån egna erfarenhter, forskning och teoretiska referenser. Uppgiften som jag gav flickorna var att med hjälp av en engångskamera fotografera det som gör dem glada, underförstått ger dem kraft att klara av och hantera sin "svåra livssituation". Jag samtalade sedan med flickorna om bilderna och de fick välja ut fem favoritmotiv. Med stöd av hermeneutiken som vetenskaplig metod har jag sedan utifrån flickornas berättelser gjort mina egna tolkningar. De teoretiska utgångspunkter jag använt mig av är Donald Winnicotts lekteori, Lev Vygotskijs tankar om barnets fantasi och kreativitet och Johan Cullbergs kristeori. Den slutsats jag kan dra utifrån min studie är att den fotograferade bilden kan vara en hjälp och ett stöd för barn att beskriva en svår situation.