Filosofen Miranda Fricker argumenterar i sin banbrytande Epistemisk orättvisa att tillgången till begrepp är orättvist fördelad mellan grupper i samhället. Orättvisan har negativa konsekvenser för elever. Den drabbade har mycket svårt att beskriva somliga erfarenheter på ett begripligt sätt varför hen kan framstå som irrationell. Som ett resultat av detta kan eleven utsättas för nedsättande kommentarer, vilket kan leda till dåligt självförtroende och ohälsa, som i sin tur påverkar elevens kunskapsutveckling negativt. Orättvisan drabbar också andra elever som inte kan lära av den drabbades erfarenheter och som därmed går miste om värdefull kunskap. Fricker anser att orättvisan bäst bemöts dygdetiskt. Då spelar didaktiska överväganden en avgörande roll eftersom dygder måste inskolas. I denna artikel undersöker jag vilka didaktiska implikationer Frickers position har och hur rimliga de är. Jag argumenterar att en välvillig tolkning av Fricker gör att hon inte drabbas av den allvarliga kritik mot dygdteorin som går ut på att lärare bör sluta få elever att förstå och tillämpa diverse olika principer rörande exempelvis textanalys. Hennes position föranleder heller inte lärare att fokusera på genuint nya tolkningsprinciper. Fricker lyfter fram ett viktigt och länge förbisett problem, men hennes position har, förvånande nog, tämligen begränsad didaktisk relevans.