I artikeln får några omskrivna och utställda ”museikanoner” utgöra underlag för en diskussion av museernas och medias förhållande till vad som skulle kunna kallas för föremålens tragiska materialitet. Det jag framförallt vill belysa är hur museer och medier begagnar sig av två motsatta sätt att relatera till de flerhundraåriga kanonerna. Översiktligt kan dessa förhållningssätt, eller kulturella praktiker, beskrivas som att antingen tar man döden ur föremålet eller så placerar man tvärtom tydligt döden i föremålet. I det förra fallet blir kanonen omvandlad till, eller primärt förstådd som, någonting annat än ett vapen. I det senare fallet sker det omvända, att man på olika sätt understryker kanonens kapacitet för att åstadkomma död och förödelse. I artikeln diskuterar jag förekomsten av detta dubbla förhållningssätt med hjälp av några exempel hämtade från örlogsskeppets Vasas kanoner, alltså det kraftigt bestyckade krigsskepp som gick till botten i Stockholms ström under sin jungfrutur 1628, och som sedan under stort medialt buller och bång togs upp till ytan sommaren 1961.
This article explores how museums and media relate to bronze cannons as both historical artifacts and symbols of dreadful events. Through an analysis of the salvage projects associated with the two warships Va s a and Kronan, two distinct museum perspectives on the guns are examined as an example of what the article refers to as a “tragic cultural heritage.” On one hand, there is the possibility to disconnect the objects from their association with death. On the other hand, museums can also choose to emphasize their destructive and warlike potential. By means of historical and media analyses, as well as visits to relevant museums and their websites, the cannons are contextualized as part of maritime cultural heritage and the museums’ strategic management of these objects. The article aims to shed light on the complex dynamics between material and symbolic significance in the creation and preservation of cultural heritage.