Vid SiS institutioner för ungdomar bedrivs vård på både enkönade och blandade avdelningar. Eftersom det finns anledning att anta att vården vid blandade och enkönade avdelningar kan se olika ut är det viktigt att studera om så är fallet, och i så fall på vilket sätt. Syftet med studien är att undersöka vilken betydelse ungdomarnas könssammansättning på avdelningen har för hur vården utformas. Fokus ligger vid fördelar och nackdelar med könsblandad respektive könsseparerad vård och vad respektive könssammansättning kan betyda för vardagen vid institutionen. Målet är inte att avgöra vilken modell som är att föredra utan att bättre utnyttja de fördelar som olika könssammansättningar har, samt undvika fallgropar. 

Undersökningen består av 39 kvalitativa intervjuer med personal som arbetar på avdelningar med olika könssammansättning vid fyra olika institutioner. Många av de intevjuade har erfarenhet av att arbeta på både blandade och enkönade avdelningar. Bilden av vad personalen anser är för- respektive nackdelar med blandade och enkönade avdelningar kan delas in i tre huvudgrupper. Den stora nackdel med blandade avdelingar som nämns är risken för att pojkar och flickor kan inleda relationer med varandra, och/eller utnyttja varandra, med allt vad det innebär. Personalen får ägna mycket tid åt att försöka kontrollera ungdomarna och mängden regler för ungdomarna att förhålla sig till kan ibland öka till följd av detta. Dessa problem undviks på enkönade avdelningar, men några intervjudeltagare påpekar att relationer kan uppstå även på enkönade avdelningar. På det stora hela tycks dock frågan om relationer vara en icke-fråga på enkönade avdelingar. Men intervjudeltagarna lyfter även upp fördelar med att ha blandade avdelningar. Bland annat menar man att det är mer likt samhället utanför, vilket gör institutionstiden mindre konstlad. Många menar även att stämningen på avdelningen blir trevligare och lugnare på en blandad avdelning.

 Intervjudeltagarna beskriver även relationsmönster mellan ungdomarna, hur konflikter uppstår och kan hanteras samt personalsammansättningens betydelse för arbetet. Vid samtliga dessa teman kan genusmönster urskiljas och dessa ger ledtrådar till vad man bör tänka på när man arbetar på en pojkavdelning, flickavdelning eller blandad avdelning. Bland annat diskuteras behovet av ett medvetet genusperspektiv när man arbetar med att minska negativa gruppeffekter, i synnerhet mellan pojkar. Ett annat område som inte verkar hanteras i någon större utsträckning är pojkars sexualitet och hur pojkar som anses ”ta för sig” mår. Vilka bilder av sex, nära relationer och flickor skapar den inställningen hos dem? Och på samma tema så verkar det finnas ett behov av att i större utsträckning diskutera kärleksrelationer och kroppsliga frågor med pojkar. Den typen av samtal förefaller främst föras med flickor inom ungdomsvården.

 I vården av flickor ges det uttryck för en oror för att män i personalen ska utsättas för falska anmälningar om sexuella övergrepp/trakasserier från någon flicka. Ingen av de intervjuade, vare sig kvinnor eller män, uttrycker oro för att pojkar skulle komma med liknande anklagelser. Oron skapar en särskilt känslig relation mellan flickor och manlig personal, och det finns exempel på hur förhållningssätt för att undvika denna risk  påverka innehållet i flickornas vård. Sannolikt kan det även ha negativa effekter på möjligheten att upprätta behandlingsallianser mellan flickorna och männen i personalen. Det är därför viktigt att fundera över hur denna fråga hanteras på avdelningarna och hur negativa effekter kan undvikas.

 Kvinnor och män verkar i viss utsträckning göra olika saker i det dagliga arbetet, vilket innebär problem för den strävan mot att bryta könsstereotypa mönster som många av intervjudeltagarna ger uttyck för. Framför allt verkar kvinnor i personalen främst ses som en motvikt mot männen och de ska representera ”det kvinnliga”. I en strävan efter att bryta könsstereotypa mönster för ungdomarna är det av vikt att så väl mäns som kvinnors arbetsuppgifter är väl genomtänkta.