Jag kommer i den här artikeln att koncentrera mig på relationen mellan rättspositivism och normativa teorier om juridisk argumentation, dvs. teorier som säger något om hur rättstillämparen bör resonera och hur han bör avgöra målen. Vad följer av ett rättspositivistiskt synsätt för normativa teorier om juridisk argumentation? Går det överhuvud taget att formulera en normativ teori om juridisk argumentation inom ramen för rättspositivismen? Om inte, betyder det att rättspositivismen bör förkastas? Det ligger i vad som sagts att de rättspositivistiska teserna inte gör det omöjligtatt formulera en normativ teori om juridisk argumentation, men att de i vissaavseenden begränsar vår frihet att formulera en sådan teori. Svårigheten ligger i att klargöra precis hur dessa begränsningar ser ut. Jag skall i det följande försöka säga något om detta. Jag kommer närmare bestämt att hävda (1) att den så kallade starka sociala tesen – som säger att gällande rätt bestäms med hjälp av uteslutande faktuella kriterier – gör det svårt att förklara hur rättsprinciper (rikt-linjer, grundsatser) till skillnad från rättsregler kan ingå i gällande rätt, något som i sin tur kan leda till att rättspositivister tänker sig att utrymmet för judiciellt skön är större än det faktiskt är. Jag kommer också att hävda (2) att den rättspositivismen underliggande empirismen leder till att rättspositivister typiskt sett accepterar någon version av semantisk antirealism, vilket påverkar deras förståelse av de olika tolkningsprinciperna och de så kallade tolkningsresultaten (som reduktionsslut, analogislut och e contrarioslut). Slutligen kommer jag att hävda (3) att en persons uppfattning om rättsbegreppet har en indirekt betydelse för hans approach till juridisk argumentation.