Pietro Peruginos målningar av Maria bebådelse undersöks i syfte att öka kunskapen om hans gestaltningar av motivet. Frågeställningar om hur gestaltningens olika delar kan tolkas behandlas. Teoretisk utgångspunkt är Michael Baxandalls Period Eye och Panofskys bildanalys. Undersökningens metod är jämförande näranalyser av målningar där pre-ikonografisk beskrivning, ikonografisk analys och Baxandalls taxonomi för bebådelsen vägs samman med praktik från tidigare forskning. I en syntes diskuteras analyserna och identifieras osäkerheter. 

     Resultatet utsäger att Peruginos gestaltning reducerar och renodla motivet genom att kombinera stram klassisk arkitektur, neutrala landskap och känslosamma figurer i en helhet med lugn och harmoni. Skillnader mellan målningar hänförs till Peruginos utveckling från det känslosamma och färgrika till ett mer neutralt, ljusare och mindre detaljrikt gestaltande. Begränsad ikonografi, centralperspektiv och harmoniska symmetrier är grunden för Peruginos komposition inom vilken han med spatial dynamik gestaltar motivets figurer. 

     Särdraget i Peruginos gestaltning av motivet är inte innovation eller normbrytande utveckling utan reduktion och harmonisk enkelhet. I skenbart enkla kompositioner väver han ihop gestaltande delar till en visuell helhet och en samtida upplevelse trogen den bibliska textens berättelse.