Denna uppsats undersöker remedieringsprocesser i samarbetet Master Collection mellan Jeff Koons och Louis Vuitton från 2017. Jeff Koons använde sig av kanoniserade verk från ett antal kända konstnärer då han skapade kollektionen Gazing Ball Paintings år 2015. När han sedan två år senare samarbetade med Louis Vuitton tog han inspiration från kollektionen och placerade verken på Louis Vuittons mest kända väskmodeller. Undersökningen utförs med hjälp av en semiotisk bildanalys samt med begreppen reproduktion och lyx i åtanke. Jay David Bolter och David Grusins medieteoretiska begrepp remediering agerar teoretiskt ramverk tillsammans med Walter Benjamins text om reproduktion i vår industrialiserade tid. De frågor som står till grund för undersökningen är: Hur förändras betydelsen av det ursprungliga verket då mediet ändras och en remediering sker? och Hur kommersialiserar och kapitaliserar Louis Vuitton på kanoniserade verks nya värden genom remedieringsprocesser?

Den jämförande diskussionen tar upp hur delar av verken kapats och därmed förlorat vissa värden samt hur faktumet att förkunskapen om varje verk påverkar värdet. Värdet är svårdefinierat och i ständig rörelse då kontext och samtid pågående skapar nya värden. Modeobjektet skiljer sig från de andra verken på grund av att det är objekt vi bär med oss. Louis Vuitton använder sig av remedieringsprocesser för att förena mode med de värden som finns inom konstvärlden. Tydligast blir det när Jeff Koons placerar sina initialer bredvid mästarnas, längs väskornas sidor. Dessa remedieringsprocesser ställer frågor om både bibehållandet och förnyelsen av konstens och modets värden.