Ur ett barndomssociologiskt perspektiv studeras i denna uppsats tre riktningar i forskningen om barns läslärande samt de metoder som bygger på denna. De tre riktningarna är: Traditionell pedagogisk och psykologisk forskning om barns läslärande; Emergent literacy/Early literacy samt Literacy from infancy. I första hand studeras skrifter av tre svenska forskare: Ingvar Lundberg, Caroline Liberg och Ragnhild Söderbergh. Syftet är att undersöka vilka barndomsdiskurser och vilka sätt att se på begreppen barn och barndom som speglas.

I Lundbergs forskning ser jag diskursen om Barnet som kultur- och kunskapsåterskapare – ett förhållningssätt som säkrar makthierarkin mellan barn och vuxen. Barnet tränas under strukturerade former under ledning av en vuxen och syftet är att ge en stadig grund inför den senare läsundervisningen i skolan, undervisning som i första hand bygger på syntetiska metoder med bokstavsinlärning och ljudning. I Libergs forskning syns diskursen Barnet som aktiv kultur och kunskapsåterskapare. Förhållningssättet liknar det som beskrivs av Lundberg men man hyser en större tilltro till barnets kompetens och förmåga att dra egna slutsatser. Utifrån barnets frågor och intresse stöttar den vuxne genom att visa på bokstävers betydelse och ljudningens principer. En alternativ väg visar Söderbergh på. Hennes metod bygger på att en vuxen aktivt försöker väcka det lilla barnets intresse för skriftspråket genom att fokusera på skrivna ords betydelse, innehåll och funktion snarare än på form och avkodningsteknik. När intresset finns lämnas lärandet helt över till barnet och den vuxnes roll blir att stimulera på rätt nivå. Här syns diskursen om det kompetenta barnet och även ett ifrågasättande av makthierarkin mellan barn och vuxen.

Inom Lundbergs och Libergs forskningstraditioner rör man sig inom ramen för den diskurs som jag valt att benämna Skolan som läsandets arena t ex på så sätt att aktiviteterna utgår ifrån de enskilda bokstäverna och ljudningen och därmed initierar det man tänker sig att skolan senare kommer att ta över. Söderberghs forskning innebär ett ifrågasättande av denna diskurs då den handlar om läslärande vid en avsevärt mycket tidigare ålder och dessutom med en helt annan metod. Forskningen/metoden blir därtill problematisk då den både hamnar inom ramen för den vedertagna diskursen om Det naturliga barnet och inom diskursen om Det kompetenta barnet, i meningen läskunnigt. Den ifrågasätter därmed både lärarens roll och kanske också skolsystemet i stort. Anledningen till att hennes metod inte får större genomslag kanske i sin tur kan förklaras som en rädsla för Det kompetenta, läskunniga lilla barnet.