Francesco Petrarca (1304–1374) gestaltar i många av sina verk ett splittrat seende. Den petrarciska blickan bänds våldsamt isär mellan olika objekt hans diktjag åtrår, alternativt mellan olika empiriska, existentiella, temporala och litterära dimensioner av det han betraktar, gestalar och undersöker i sina skrifter. Det dubbla seendet fungerar för Petrarca som en framställningsmetod och bygger på en senmedeltida och medeltida motivtradition dualistisk tradition som går tillbaka inte minst på kyrkofadern Augustinus. Essän utgår från två av Petrarcas latinska brev, Familiares IV.1 och X.3, och undersöker hur han, utifrån den exemplariska dialog han skapar mellan sig själv och sin bror i en serie texter, upprättar ett existensberättigande för den profana litteraturen och för den humanistiska praktiken. Essän underöker vidare Petrarcas teorier om läsande, skrivande, allegori och hur han framställer sig själv som den kristna erans store poet, som en ny Vergilius och Homeros – som en poet vars verk omfattar den mänskliga kunskapens alla områden, inklusive profetisk visdom.