Under de senaste årtiondena har ett kontextbaserat arbetssätt utvecklats inom den naturvetenskapliga undervisningen, som ett alternativ till mer traditionella former av naturvetenskaplig undervisning och som ett sätt att göra den naturvetenskapliga undervisningen mer meningsfull för eleverna. Tidigare studier har dock visat att kontextbaserad undervisning inte automatiskt leder till att elever lär sig det naturvetenskapliga ämnesinnehållet. Syftet med den här avhandlingen är att undersöka hur lärandeprogressioner kan skapas vid kontextbaserad undervisning i naturvetenskap och hur undervisningen kan planeras för att skapa kontinuitet mellan kontexten och det naturvetenskapliga ämnesinnehållet. Studien genomfördes i en F–9-skola i Sverige. En klass i årskurs 8 följdes under ett kontextbaserat arbetsområde i biologi där sjukdomen Ebola användes som övergripande kontext. Undervisningens naturvetenskapliga innehåll tog sin utgångspunkt i smittspridning, virus- och bakteriesjukdomar samt kroppens immunsystem. Det insamlade datamaterialet består av fältanteckningar, videofilmer och ljudupptagningar från fyra av arbetsområdets tio lektioner. Avhandlingen grundar sig på två delstudier som beskrivs i två artiklar. I den första studien, som tar sin utgångspunkt i en av lektionerna under arbetsområdet utforskas hur den didaktiska modellen organiserande syften kan användas för att planera och analysera lärandeprogressioner i undervisningen. Resultaten visar att organiserande syften kan vara en användbar modell för lärare vid planering och analysering av kontextbaserad undervisning i naturvetenskap. Resultaten visar också hur läraren, i interaktionerna med eleverna, arbetade med att skapa kontinuitet i undervisningen, till exempel genom att bjuda in eleverna till att använda sitt språk och sina tidigare erfarenheter i relation till det nya naturvetenskapliga innehållet. Den andra studien fokuserar på hur lärandeprogressioner skapades under och mellan fyra av arbetsområdets lektioner samt hur kontexten och det naturvetenskapliga innehållet integrerades i undervisningen. Analysen visar på en stor skillnad i hur lärandeprogressioner skapades under lektionerna. Under två av lektionerna etablerades en tydlig kontinuitet mellan undervisningens närliggande och övergripande syften i interaktionerna mellan läraren och eleverna. Under dessa lektioner integrerades kontexten i undervisningen och en tydlig koppling mellan kontexten och det naturvetenskapliga ämnesinnehållet etablerades i interaktionerna. Studien visar också att Ebola, vid sidan av att väcka elevernas intresse och motivation för undervisningen, även hjälpte eleverna att lära sig det naturvetenskapliga ämnesinnehållet. Resultaten av avhandlingen pekar på faktorer som är viktiga att ta hänsyn till vid kontextbaserad undervisning i naturvetenskap, till exempel att det är viktigt att planera för en explicit koppling mellan kontexten och det naturvetenskapliga innehållet i undervisningen samt att det är viktigt att skapa undervisningsaktiviteter som upplevs som relevanta av eleverna.   

During the last decades, context-based teaching approaches have been developed as an alternative to more conventional forms of science teaching and as a way to make learning of science more meaningful for the students. However, previous studies have shown that context-based teaching does not automatically result in students’ learning progressions that provide the opportunities to learn the scientific content. The aim of this thesis is to explore how learning progressions can be established in a context-based science unit and how teaching can be planned to create a continuity between the context and the scientific content. The study was performed in grade 8 in a Swedish secondary school. One science class was followed during a contextbased unit in Biology in which the Ebola virus disease was used as an overall context. The scientific content of the unit focused in the spread of infections, viral and bacterial diseases and the immunological system. The empirical data consists of field notes, video- and audio recordings from four out of ten lessons of the unit. The thesis is based on two studies described in two papers. The first study focuses in one lesson of the unit and examine how the didactical model organizing purposes can be used to plan and subsequently analyse learning progressions. The results show that the model organizing purposes can be a useful tool for teachers in planning and analysing context-based science teaching. Moreover, the results show how the teacher in moment-to-moment interactions with the students worked to establish continuity in education, for instance by inviting students to use their previous experiences and language in relation to the new scientific content. The second study focuses on how learning progressions were established during and between four lessons in the unit and how the context and scientific content were embedded in teaching. The analysis of teaching shows a considerable variation in how learning progressions were constituted during the sequence of lessons. In two lessons, continuity between proximate and ultimate purposes was clearly evidenced in teacher and students’ interactions. In these lessons, the context was embedded in teaching and a strong link between the context and scientific content was established in the interactions. Moreover, Ebola, besides functioning as a motivating context for the students, helped the students in their learning of the scientific content. The results of this thesis highlight some factors of importance in context-based science education, for instance to plan for explicit connections between the context and scientific content during the instructions and to create teaching activities experienced as relevant for the students.