Den relativt nyvunna insikten att den slutliga behärskningsnivån i ett andraspråk (L2) hos tidiga inlärare inte alltid (eller ens särskilt ofta) är helt och hållet jämförbar med den hos infödda talare har lett till ett ifrågasättande av inlärningsålder som orsaken till denna "nästan" (snarare än helt) inföddlika L2-behärskning. En fullt möjlig och i dagsläget mycket omhuldad tolkning är att sådana skillnader i stället uppkommer naturligt som en artefakt av jämförelsen mellan enspråkiga och tvåspråkiga individer, och att blotta närvaron av två aktiva språksystem ger oundvikliga avtryck på den språkliga representationen och processningen – på båda språken och oavsett inlärningsålder. Till samma tankegods hör antagandet att den snabba och totala förlusten av förstaspråket (L1) hos internationellt adopterade barn möjliggör en så kallad "neural nollställning", så att enspråkig, inföddliknande inlärning av det nya språket blir det givna resultatet, medan ett bevarat, aktivt modersmål (hos t.ex. invandrarbarn) däremot utgör ett "filter" genom vilket andraspråket lärs in och färgas. Ett avgörande problem med dessa teorier är dock att de i princip helt saknar stöd i empiriska studier. Mot bakgrund av dessa nya (eller nygamla?) idétrender inom andraspråksforskningen presenterar vi därför i denna artikel en nyligen avslutad studie som på ett direkt sätt angriper frågan om ålderseffekter vs tvåspråkighetseffekter.