Förskolan måste kunna undervisa både gruppen och individen. För att klara av det behövs en mångfald av teorier om kunskap och lärande. Här fyller neuropedagogiken en viktig funktion för att bredda perspektiven.

Neuropedagogik handlar om att omsätta den kunskap vi har om hur hjärna och nervsystem fungerar i den pedagogiska praktiken för att exempelvis stärka impulskontrollen eller arbetsminnet hos barnen. Genom att ta in detta perspektiv breddas den vetenskapliga grunden i förskolan och bidrar till större möjlighet att anpassa arbetssätten, med hänsyn till både gruppens och individens lärande och utveckling. Även en större medvetenhet hos barnen själva om hur ”hjärnkontoret” styr allt från kroppsrörelser till tankar och känslor kan bidra till utveckling av exempelvis självreglering och empati.

Boken ger en teoretisk kunskapsgrund som tillsammans med konkreta inblickar från förskolans vardag i samband med exempelvis samling, språkutvecklingsarbete och konfliktlösning ger guidning till fler tolkningsmöjligheter och ett större pedagogiskt och didaktiskt handlingsutrymme.Vidare diskuteras hur denna mångfald påverkar undervisningsansvaret och därmed även utvecklingen av förskolan.