Kulturskoleklivet är en statlig satsning på kompetensförsörjning till kulturskolor. Målgruppen är dels konstnärer som vill ha en pedagogisk påbyggnadsutbildning och som erbjuds utbildningspaket över tre terminer, dels pedagoger i kulturskola som erbjuds kortare fortbildningskurser. Satsningen är koncentrerad till fyra storstadsregioner i Sverige; Malmö, Göteborg, Stockholm och Umeå och utförs av sex utbildningsanordnare; Lunds universitet (LU), Göteborgs universitet (GU), Stockholmsuniversitet (GU), Stockholms konstnärliga högskola (SKH), Stockholms musikpedagogiska institut (SMI) och Umeå universitet (UU). Kulturskoleklivet sjösattes höstterminen 2018, men merparten av utbildningarna kom igång under 2019.

När de berörda vid de sex aktuella lärosäten fick beskedet om att de hade fått beviljat att bedriva utbildning inom Kulturskoleklivet uppstod ett behov av att synkronisera utbildningarna och dela med sig av tankar och idéer. Initiativ till möten där alla berörda lärosäten var inbjudna mottogs med entusiasm och har genomförts med kontinuitet. I Stockholm tog SU, SKH och SMI kontakt med varandra redan under ansökansförfarandet och anförde där ett samarbete om ett bra utbud i regionen som argument för att just dessa institutioner skulle få utbildningarna. I synnerhet har SKH och SU utvecklat ett tätt samarbete där studerande inom kurspaketet studerar vid båda lärosäten. SMI anordnar också en kurs som riktar sig mot alla som studerar inom Kulturskoleklivet: Konstarter i samverkan. Umeå universitet har i sin tur flera samarbeten med Stockholmsregionen inom ramarna för Kulturskoleklivet, dels genomutbyte av lärare med SMI och SU, dels genom ansökan om utvecklingsmedel tillsammans med SU och publicering av en rapport (Tilde, 2020). Lärosätena har även gjort ett antal gemensamma presentationer av satsningen och kursutbudet, t.ex. vid informationsträffar, konferenser och kompetensdialoger.

En oförutsedd bieffekt av Kulturskoleklivet är med andra ord en mängd samarbeten på nationell och regional nivå; på såväl praktiska som på mer ideologiska och principiella plan. Det vi kommer att presentera i detta paper är en analys av hur dessa samarbeten kan förstås utifrån de minnesanteckningar, presentationer, rapporter och korrespondens som genererats genom dessa tre år. Trots den geografiska spridningen på materialet är det endast ett tiotal aktiva deltagare som utgör kärnan i samarbetet. Analysen görs utifrån Gert Biestas teorier om neoliberalistiska och demokratiska lärandeorganisationer (2010, 2017) samt Jonna Bornemarks teorier om förpappringssamhället (2018). Vi vill se hur samarbeten kan förstås dels som pragmatiska initiativ för att lösa problem utifrån den ekonomiska realitet som uppstått, dels som ett subversivt motstånd mot neoliberala värden genom en gräsrotsrörelse av enskilda individer som hittar vägar runt de utstakade för att skapa en utbildning som håller måttet