Vad händer om man anlägger ett dialogfilosofiskt perspektiv på didaktiska relationer? Vilka aspekter av relationen mellan läraren och studenten får man syn på då? Eller mellan studenten och det ämne hon studerar, alltså själva lärandeprocessen? Och hur kan vi i så fall tänka ifråga om relationen mellan läraren och det ämne hon beforskar och undervisar i? I den här presentationen utvecklas den didaktiska triangelns tre relationer inom ramen för en konception som utarbetats med utgångspunkt i Martin Bubers dialogfilosofi (1993a; 1993b; 1994).

Konceptionen till-tal och an-svar bygger på att människans tillvaro karaktäriseras som en existentiell dialog där man blir tilltalad av sina existensupplevelser och svarar an på detta till-tal i sina existensframträdanden. Genom att begreppslägga relationen mellan läraren och studenten, mellan studenten och stoffet och mellan läraren/forskaren och ämnet som en fråga om till-tal och an-svar framträder andra dimensioner som exempelvis kognitivistiska och sociala perspektiv på lärande inte uppmärksammar.

I presentationen utvecklas de dimensioner som framträder ur konceptualiseringen till-tal och an-svar. Såsom sammanhållet koncept rymmer till-tal och an-svar båda delar av det kallelse-koncept som enligt Cecilia Nahnfeldt (2006) kommit att schabloniseras som ett kvinnligt ”till-tal” som står för modrande, lydnad och anpassning och ett manligt ”an-svar” som står för ansvar, trofasthet och företagsamhet. När detta utläggs som en process framträder dimensionerna som en fråga om att hörsamma – an-svara – till-tala. I lärarens relation till studenten kan detta förstås som en fråga om att läraren är sann/äkta och står till studentens tjänst på ett sätt som är avpassat studentens svårigheter eller styrkor, att hon tar ansvar för att stötta studentens lärande genom att utöva kärleksfull ledning och att hon utmanar studenten genom att våga engagera sig och provocera studenten med nya perspektiv, kunskaper och uppgifter (Jons 2008). Vilka dimensioner framträder då när relationen mellan studenten och stoffet begreppsläggs inom ramen för till-tal och an-svars-konceptet, alltså, med andra ord, när lärande förstås om en existentiell dialog i form av till-tal och an-svar mellan studenten och stoffet (Jons 2014)? Och, slutligen, om vi försöker tänka forskning och undervisning som en fråga om att vi som forskare och lärare i hörsammar, an-svarar och till-talar vårt ämne? Presentationen utvecklar dessa aspekter och diskuterar konsekvenserna av de dimensioner som framträder när didaktiska relationer begreppsläggs på dialogfilosofisk grund.