Föreläsaren: Vad är det viktigaste man som lärare bör tänka på när man skriver åtgärdsprogram för elever i behov av särskilt stöd?

Auditoriet (i gemensam kör): Att uppmärksamma elevens svårigheter på såväl individ- som grupp- och organisationsnivå!

Föreläsaren: Bra! Men varför gör ni inte det då?

Auditoriet: (Tystnad)

Ovanstående situation uppstod under en föreläsning om åtgärdsprogram och särskilt stöd som jag höll på en konferens för lärare och specialpedagoger. Sedan dess har jag fortsatt att upprepa den provokativa frågan i föreläsningar som jag hållit i olika sammanhang angående åtgärdsprogram och stödinsatser för elever i behov av särskilt stöd i skolan. Kanske undrar du som läsare varför jag envisas med att medvetet provocera på detta sätt. Syftet med detta kapitel är att diskutera just detta genom att problematisera arbetet med åtgärdsprogram för elever i behov av särskilt stöd och lyfta fram betydelsen av perspektiv och kritisk analys i detta arbete. Kapitlet är uppdelat i två delar, där den första delen problematiserar olika steg i processen att upprätta åtgärdsprogram, medan den andra delen visar, genom konkreta exempel, betydelsen av miljö och sammanhang i åtgärdsprogrammens skrivningar för att ge en rättvisande bild av eleven.