Hur har musiken fått nya betydelser och innebörder genom moderniteten – och specifikt under en av dess inflytelserika högperioder, modernismen?

Jag kommer presentera några kritiska perspektiv på hur begreppet ”musik” utformats genom processer av modernitet och musik-teknologi till ett modernt koncept, som idag blivit postmodernt i betydelsen eklektiskt, med upphävandet av etablerade hierarkier.

Inom musikvetenskapen är det välkänt att begreppet ”musik” som beteckning på praktiskt musikutövande dyker upp i exempelvis svenska språket från 1500-talet. Men det är mindre känt att det först är under 1900-talet som det får ett genomslag i breda folklager som beteckning för många slags ljudande aktiviteter. ”Musik”, i betydelsen ett koncept om en konstart, är modernt.

När det med fonografen på 1870-talet blev möjligt att spela in ljud och musik och därtill – och i än högre grad – från decennierna före och efter år 1900 även massproducera och distribuera musik globalt på grammofonskivor, kom teknologin och de medier som spred musiken som fonogram och radio starkt påverka all musik och synen på den – den moderna, men även den förflutna.

Men hur var det före modernismen? Vad glömdes bort eller förträngdes när modernitetens processer sköljde över civilisationen? Musikarkeologer och -antropologer har visat att begreppet musik etablerades förbluffande sent på många håll i Europa – bland landsbygdens befolkning i Norden för cirka 100 år sedan – vilket krävde en djupgående mentalitetsförändring utanför den elit som arbetade professionellt med musik. För samtidigt som den musikaliska modernismen slog igenom på 1920-talet, fanns en annan mänsklig auditiv verklighet runt knuten. Andra, äldre synsätt på vad ”musik” kan vara – som kommunikation mellan människor, djur, naturväsen – glömdes i många fall bort, då den saknade skriftlig tradition. Det finns dock spår att hitta av detta nästan glömda. Hur kan begrepp och ett narrativ formuleras som berättar något om denna andra historia – och vad betyder”musik” idag?