Syftet med den här uppsatsen är att placera den svenska konstnären Roland Svenssons arbete i en intersektionell diskussion om makt, och samtidigt analysera på vilket sätt denna konst medverkar i produktionen av andrafiering. Genom att analysera Svenssons konst ur tre olika perspektiv låter sig uppsatsen visa på hur vithet, sexualitet och genus skapas. Att tillåta flera perspektiv att sammanvävas är centralt för intersektionalitetens metod, samtidigt som man granskar på vilket sätt andrafieringen, som en form av maktutövning, sker på andras bekostnad för att ge fördelar åt sig själv. I västvärlden har den person med mest fördelar varit den vita, heterosexuella mannen. Han har, med andra ord, makten att andrafiera och har på samma gång gjort sig själv till normen som allt annat jämförs med. Gällande Svenssons konst är bristen på motiv som skiljer sig från det vanligt förekommande narrativet med män i fokus, ett tecken på att det bara fanns en slags person värd att lyfta fram. Svenssons konst må inte nödvändigtvis haft intentionen att andrafiera, men den framställer, och därmed upprätthåller och normaliserar, samhällen där alla avvikelser från den vita, heterosexuella mannen är placerade längre ner i hierarkin. Svensson är död sedan tjugo år tillbaka och hans konst utförd för ännu fler decennier sedan, men för de svenskar som ser hans konst idag känns bildernas innehåll igen. De är ”normala” avbildningar av skärgårdar och deras invånare. Det ställer i sin tur frågan om varför det anses vara normalt, och vem som således blir ”onormal”. Det är därmed anledningen till att sådana här typer av konst behöver granskas: som ett sätt att destabilisera normaliteten.