Studien utforskar fyra objekt i Judiska museets basutställning. Museet är sedan 2019 beläget i Sveriges äldsta bevarade synagoga, som var i bruk mellan 1795 och 1870. Två av undersökningsobjekten är äldre föremål med koppling till tiden då byggnaden fungerade som synagoga, medan de andra två är samtida konstverk, skapade med anknytning till museet.  Fokus ligger på att undersöka de äldre föremålens ursprungliga betydelse och hur denna förändras i museikontexten, samt vilken betydelse de samtida konstverken tilldelas i utställningen. Genom att tillämpa Mieke Bals performativitetsteori betraktar studien objekten som symboler, vars betydelse formas av deras presentation och relation till andra objekt i utställningsrummet, vilket skapar en narrativ diskurs. Resultaten visar att museet betonar det svensk-judiska kulturarvet snarare än judendomen i allmänhet. Ett av objekten förankrar byggnadens historiska användning som synagoga, medan de andra tre sätts i relation till frågor om migration och rättigheter, samt relationen mellan den judiska minoriteten och majoritetssamhället. Museet uppmärksammar även sin roll i att bevara och synliggöra det svensk-judiska kulturarvet i utställningen och i relation till dessa fyra objekt.