Vad betyder ungas rörelsefrihet för deras känslor av platstillhörighet och delaktighet i stadsrummet? Och hur hänger negativa bilder av ”förorten” samman med hur unga ser på sig själva och sitt egna rörelseutrymme? Mot bakgrund av politiska förslag till införande av geografiskt avgränsade ”säkerhetszoner” är det viktigare än någonsin att rikta uppmärksamheten mot ungas rörelsefrihet och platstillhörighet. Utifrån barndomsgeografisk forskning och med hjälp av teoretiska begrepp som urbant medborgarskap och ungas medborgarskapsgeografier har jag i detta kapitel diskuterat hur barns och ungas geografiska rörlighet hänger samman med känslor av tillhörighet och delaktighet i stadsrummet och lokalsamhället. Kapitlets första del behandlade hur 15-åriga Karams lekfulla utforskande av stadsrummet med en Voi (elscooter) är ett exempel på ett urbant medborgarskap, och hur Voi-en kan förstås som en medborgarskapsprotes som hjälper Karam att få tillgång till olika platser och sammanhang.Därefter beskrevs hur barn och unga ofta begränsas i sin rörelsefrihet i det vuxenkodade stadsrummet eftersom de ses som ”out-of-place” där. För barn och unga som bor i stigmatiserade förorter är det negativa ryktet något som formar deras vardagsliv och geografiska rörlighet. Med hjälp av 13-åriga Naims berättelse diskuterade jag hur detta gäller särskilt unga killar i förorten vars självbild och ”plats” i samhället påverkas negativt av territoriella stigman. Jag menar att både säkerhetszoner och territoriella stigman kan ses som anti-proteser, i och med att de begränsar ungas rörelsefrihet och försvårar utövande av urbant medborgarskap och känslor av delaktighet i samhället i stort.