Fåniga fäder likt Rudolf i filmerna om Sune har blivit vanligare i film och TV under de senaste 40 åren. Vissa forskare menar att detta beror på en ökad jämställdhet (Scharrer, 2001) och att mannens auktoritet i familjen därmed har underminerats. Även om detta möjligtvis stämmer menar vi att Sunefilmerna också synliggör andra, om än närliggande, kulturella förändringar kring faderskap och maskulinitet. Framför allt pekar de på en ökad barncentrering i svensk familjekultur, där föräldrars engagemang i sina barn gått från att främst vara ett ideal som borgerskapets kvinnor omhuldade kring förra sekelskiftet (Frykman & Löfgren, 1979) till att bli en norm även bland män i de flesta samhällsskikt (Johansson & Klinth, 2008). Men Rudolf och de andra fåniga fäderna i Sunefilmerna synliggör också klassrelationer, eftersom faderskap i filmerna inte bara iscensätts i förhållande till normer om barndom och föräldraskap, utan också i relation till ekonomisk framgång. Filmerna visar på hur ekonomiska utmaningar individualiseras i en nyliberal kultur (Degen, Kleeberg-Niepage & Bal, 2022), vilket gör att svårigheter med att leva upp till finansiella normer för medelklassmaskulinitet framställs som den enskilde mannens karaktärssvaghet. Just eftersom fädernas försök att leva upp till dessa normer ständigt misslyckas, eller åtminstone riskerar att misslyckas, blir den vuxna manligheten i Sunefilmerna till ett komiskt spektakel som lockar till skratt.