Idag saknar förskolor i både större och mindre städer i allt större utsträckning lämpliga utomhusmiljöer för sina dagliga utomhusaktiviteter. Artikeln visar hur relationen mellan förskolors sociala och rumsliga förutsättningar och stadsrummets krympande öppna ytor för barns lek, umgänge och rekreation blottlades och ställdes på sin spets under covid-19-pandemin. Med utgångspunkt i teorier om hur policy iscensätts och görs till handling i praktiken (Ball et al., 2011), mobilitetspraktiker (Nansen et al., 2015) och med en mobil etnografisk ansats (Cresswell, 2012) diskuterar vi hur två innerstadsförskolor hanterade Skolverkets uppmaning att vistas ute så mycket som möjligt under pandemin. En viktig del av pandemins ”utomhuspolicy” var att börja och avsluta förskoledagen utomhus. I artikelns analyser framträder hur pedagoger och barn tillsammans – och i konkurrens med andra – skapar plats för förskoleaktiviteter i den täta staden. I analyserna framgår vikten av att se till lokala kontextuella förutsättningar i förståelsen av förskolors möjligheter att tidsrumsligt organisera och genomföra vardagliga utevistelser i det offentliga rummet. Resultaten visar att då utbildnings- och stadsplanering inte tillhandahåller lämpliga miljöer för förskolebarns utevistelser läggs ansvaret för detta över på förskolorna. Det blir i praktiken förskolepedagogernas uppgift att hantera stadsmiljöns bristande tillgång på platser för barns lek, rörelse och platsanknytning.