I Poetiken definierar Aristoteles peripeti som en diskontinuitet i fabeln, manifesterad som en motsats mellan en gestalts intenderade och realiserade ändamål. Kategorin har sin grund i den aristoteliska synen på mänskligt handlande, som upphöjer förnuftet till människans intentionella centrum och som förklarar hennes felsteg med förnuftets begränsningar. Föredraget ställer frågan hur peripetin påverkas då den skrivs in i en text som bygger på augustinsk-luthersk antropologi, som så radikalt skiljer sig från antikt tänkande. I denna antropologi utgörs i stället människans intentionella centrum av viljan, som åtnjuter autonomi gentemot förnuftet, är oföränderligt korrupt och kan manipulera förnuftets avsikter. Föredraget försöker besvara frågan genom att undersöka vad som händer med peripetikategorin hos en av den svenska 1900-talslitteraturens mest lutherska författare: katoliken Birgitta Trotzig.