Men’s violence against women and children in close relationships is a global social problem with severe consequences for those affected. In Sweden, since 2021, the social services have had a statutory responsibility to work toward changing the behavior of men who use violence, as part of a broader national and international effort aimed at ending such violence. However, knowledge about how social services work to change perpetrators is limited. If we are to be able to change those who use violence, and ultimately help the victims, both social workers and researchers need insight into how social services engage with perpetrators of mens violence.

The question addressed in this dissertation is how social services design their work to change the behavior of violent offenders and why this work has taken the form it has. The dissertation explores the Swedish social services’ change-oriented work with perpetrators ethnographically and analyzes why the work has come to be shaped in particular ways.

The ethnography is a compilation of four articles. The empirical material includes observations of a treatment group within the social services, interviews with professionals, and various legislative documents. The theoretical framework draws on theories of late-modern relationship ideals in Western societies and feminist critiques of these theories. It also uses Goffman’s theory of how people negotiate the moral meaning of their actions, as well as Bourdieu’s theory of habitus and social fields. Professional theory has been applied to analyze the interview material, and Bacchi’s WPR-approach has been used to conduct a policy analysis.

Through a mapping of the legislative background, the findings show how social services came to be responsible for changing perpetrators’ behavior. To manage perpetrators within the organisation, the social services have created a specialized space staffed by social workers with additional training in psychotherapy. In this space, social workers attempt to change the men, often through group-based treatment. Within the conversations of the studied treatment group, a negotiation of masculinity takes place, where social workers attempt to change the men into becoming more listening, vulnerable, communicative, and gender-equal. However, this negotiation does not appear to include an understanding of the men as fathers.

The dissertation illustrates a practical example of change-oriented work with perpetrators within the social services. It highlights the interactional dynamics in these settings, which encourage reflection before bringing together men with similar problems in group treatment. One conclusion is the importance of including fatherhood in the negotiation of masculinity. This is because power in relationships between mothers and fathers is closely intertwined with the care of children, meaning that power within a relationship cannot be renegotiated if different expectations are placed on women’s and men’s parenting. The dissertation also contributes with a theoretical understanding of masculinity as a lived experience. It discusses various possible explanations for why the work has developed as it has. Some factors that may have shaped the work include social workers’ pursuit of expanded jurisdiction, inspiration from Alternatives to Violence, the central role of treatment within the early support services and the social services more broadly, the Istanbul Convention, and the relatively high proportion of male social workers in this field. Finally, the dissertation argues for the importance of a power perspective in social work with perpetrators of violence.

Mäns våld mot kvinnor och barn i nära relationer är ett världsomfattande socialt problem med allvarliga konsekvenser för de kvinnor och barn som drabbas. I Sverige har socialtjänsten sedan 2021 ett lagstadgat ansvar för att förändra de män som utövar våld vilket är led i ett långtgående nationellt och internationellt arbete som syftar till att få våldet att upphöra. Men kunskapen om socialtjänstens arbete för att förändra våldsutövare är begränsad. Om vi ska kunna förändra de som utövar våld, och i förlängningen kunna hjälpa de som utsätts, behöver både socialarbetare och forskare kunskap om socialtjänstens arbete med våldsutövare.

Frågan som adresseras i den här avhandlingen är hur socialtjänsten utformar arbetet för att förändra våldsutövares beteende. Frågan som ställs är också varför arbetet ser ut som det gör. Den här avhandlingen utforskar den svenska socialtjänstens förändringsarbete med våldsutövare etnografiskt och analyserar varför arbetet kommit att ta sig ett visst uttryck.

Etnografin är en sammanläggning av fyra artiklar. Empirin utgörs av observationer av en behandlingsgrupp inom socialtjänsten, intervjuer med professionella och olika lagstiftande dokument. Avhandlingens teoretiska ramverk utgörs av teorier om senmoderna relationsideal i västvärlden och feministisk kritik mot dessa. Även Goffmans teori om hur människor förhandlar moralisk innebörd av sina handlingar samt Bourdieus teori om habitus och sociala fält används. För att analysera intervjumaterialet har professionsteori tillämpats och slutligen har Bacchis WPR-approach använts för att kunna genomföra en policyanalys.

Resultaten visar, genom en kartläggning av bakgrunden till lagstiftningen, hur socialtjänsten fick ansvar för att förändra våldsutövarnas beteende. För att hantera våldsutövarna har socialtjänsten utformat ett särskilt specialiserat rum som befolkas av socialarbetare med vidareutbildning i psykoterapi. I det här rummet försöker socialarbetarna förändra männen, ofta genom behandling i grupp. Genom den studerade behandlingsgruppens samtal sker en förhandling av maskulinitet, där socialarbetarna försöker omskapa männen till att bli mer lyhörda, sårbara kommunikativa och jämställda. Förhandlingen verkar dock inte inkludera en förståelse av männen som fäder.

Avhandlingens ger en bild av hur socialtjänstens förändringsarbete med våldsutövare ser ut i praktiken. Den visar interaktionen i sammanhanget vilket uppmanar till eftertanke innan män med samma problematik sammanförs i behandling. En slutsats är vikten av att inkludera faderskap i förhandlingen av maskulinitet. Detta eftersom makten i relationen mellan mammor och pappor är nära sammanflätat med omsorg om barn, vilket innebär att makten i en relation inte kan förhandlas om olika krav ställs på kvinnors och mäns föräldraskap. Kunskapsbidraget består också i en teoretisk förståelse av manlighet som en levd erfarenhet. I studien diskuteras även olika tänkbara förklaringar till varför arbetet kommit att bli som det blivit. Några av dessa som tillsammans präglat arbetet kan vara socionomers strävan efter utökad jurisdiktion, Inspiration från Alternativ till Våld, behandlingens centrala roll inom det tidiga stödfältet och socialtjänsten, Istanbulkonventionen och den höga andelen av manliga socionomer som återfinns inom arbetet. Slutligen argumenteras för vikten av ett maktperspektiv på socialt arbete med våldsutövare.