På 30-talet bosätter sig Åke Danielsson, som tidigare arbetat som dräng, på en mosse någon kilometer utanför det lilla småländska samhället Ryd. Där ska han komma att bo i över 60 år. Först bryter han torv, men i och med privatbilismens framfart på 50-talet börjar han i stället livnära sig på att ta hand om gamla skrotbilar och sälja vidare reservdelar. På 70-talet regleras dock bilskrotningen i Sverige och Åke får inte in några fler bilar. De 130 bilvraken han fått ihop står där de står och Åke hankar sig fram på reservdelsförsäljningen.
I slutet av 90-talet får markägaren Stig Svensson ett tips om att Tingsryds kommun kan komma att ålägga honom att frakta bort bilvraken. Miljölagstiftningen har skärps under åren och Åke är gammal och sitter på ålderdomshem. Stig Svensson kontaktar en advokat och kräver att skrotet genast röjs bort. Kommunen vill heller inte betala för saneringen och hotar därför Åke med vite.
Men Åke får stöd från personer som menar att bilarna har ett kulturhistoriskt värde. En lokal konstnär skriver dikter till bilskroten och landsantikvarien på Smålands museum försöker få platsen K-märkt. Under 1999 blir striden om Åkes bilskrot en riksnyhet. Uppståndelsen får Tingsryds kommun att vända i frågan och vitet mot Åke dras tillbaka. När ansökan om att K-märka platsen avslås försöker man hitta en annan lösning. Slutligen ingås ett avtal mellan kommunen och markägarna som innebär att bilvraken får stå fredade fram till 2050.
I dag är bilkyrkogården en av Tingsryds kommuns största turistattraktioner, trots att bilarna har förfallit ytterligare och trots att turisterna under åren har utsatt platsen för stölder och skadegörelse. I radiodokumentären Historien om bilkyrkogården på Kyrkö mosse varvas scener från platsen och dess säregna detaljer med ett återberättande av bilkyrkogårdens historia – från skrot till turistattraktion.